Vi sov i vårt nytapetserade sovrum inatt. Jag gav inget av mig själv. Han känner det nog, men vågar inte konfrontera mig. Han vet att han gjort fel och är rädd att konfrontera mig. Jag har mina sätt att märka sådant. (Ni vet vad jag menar, känslosprötet, man registrerar kroppsspråk osv.) Han har flera ggr under gårdagen sagt att han är rädd att förlora mig. Ja. Jag vet att han agerar utifrån rädsla, och jag förstår hans rädsla. Men jag har inte ork att minnas pappas händer och tornados i min mage samtidigt som jag ska hantera hans rädslor och analysera det som han ännu inte vågar ta i. Ordentligt.
Jag orkar inte det.
Ibland vill jag bara skrika (och har även gjort så), M, jag orkar inte! Fattar du inte! Du kan aldrig säga att du förstår förrän du haft fingrar där och där och där och blivit (pip) av din förälder! (Sedan följer oftast några panikminuter då jag river mig i håret och han blir arg fast han förstår inte på vad.)
Jag vill ha tröst. Känner mig otröstlig just nu. Och fylld av separationsångest. Sovit ett par timmar inatt och trodde att jag skulle dansa av glädje (ja, inte riktigt så) när han åkte imorse. Det gjorde jag inte. Istället spenderade jag halva morgonen på toaletten med en ångest som heter duga.
Älskar älskar älskar.
Aldrig älskat så som jag älskar honom.
Min lilla är arg arg arg på honom. Vi känner oss svikna och maktlösa.
Sorg sorg sorg. Älska älska älska.
Han älskar mig. Han älskar min dotter. Han vill leva sitt liv med oss.
Jag är förvirrad och älskar. Förvirrad i mage och huvud. Känslor överallt. Drunknar snart.
Massa ord ord ord. Älska älska älska, du vet väl att jag älskar dig T säger han? Jag svarar inte. Allt påminner mig om barndom. Man pratar inte om det allra viktigaste. Jag måste ha en relation där vi kommunicerar. Det var vårt kännetecken förut. Inte nu.
Hjälp så ont i magen jag har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag önskar att jag kunde trösta dig. det är så svårt att läsa om det du går igenom utan att vilja svara en massa, men jag vill inte svara en massa som kanske påverkar dig på ena eller andra sättet. för det är ju din resa. vill bara säga som jag alltid brukar säga: det spelar ingen roll hur mycket du säger att du älskar mig, jag "mäter" din kärlek i dina handlingar, inte i dina ord. ord är ibland bara ord. ibland är ord jättebra. men om orden och handlingarna går emot varandra så litar jag mer på handlingarna. alltför många gånger har människor sagt att de älskar mig och samtidigt gjort mig hemskt mycket illa. eller velat älska mig men inte förmått, av deras egna orsaker. för mig är kärlek mest vad man gör, mindre vad man säger. jag litar inte på att alla människor vet vad det innebär att älska, eller att deras "älska" betyder samma som mitt. om människor säger att de tycker om mig, och också gör goda saker, då känner jag mig trygg. men om de säger att de tycker om mig och gör dåliga saker (medvetet eller omedvetet) då känner jag mig otrygg. slutsats: kärlek är svårt! himla svårt. men viktigt. hoppas att ni reder ut det här, hoppas att du kan slippa ångesten och istället få lite vila från allt.
tröstkramar, om du vill
Skicka en kommentar