Inatt sov jag i min dotters rum. Han (M), trodde nog bara att det beror på att han snarkar och att jag behövde min sömn. I ärlighetens namn vill jag inte vara honom för nära.
Det värsta är, att våra bråk har tagit fram alla mina försvar igen. Jag är rädd och vill inte göra mig liten och alltför sårbar, så jag skyddar mig genom att splittra mig. Jag "suddar" bort mina känslor för honom. Mår lite illa av hans beröring och intalar mig själv att jag inte respekterar honom lika mycket. Är det sant, eller bara ett försvar? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Tror att det är lite av båda. Han har gjort mig illa och en massa tillit är borta.
Det intressanta är, att jag gång på gång bekräftar och säger att jag förstår att det är jobbigt för honom att känna sig så maktlös, att jag förstår att det är jobbigt att stå så nära bredvid i denna process (som är tvungen att vara rätt egocentrisk eftersom det är mig det faktiskt handlar om), men han är inte lätt att nå. Han reagerar defensivt och utifrån hans obearbetade erfarenheter. Och ja, det känns liksom lite hopplöst när han blir arg på mig när jag är i tillstånd som jag faktiskt inte kan kontrollera i allt för hög grad. Och egentligen vill jag inte heller. För med dessa tillstånd följer ofta en berättelse om stark sorg, ilska och maktlöshet, och jag måste få processa och ta hand om det.
När han blir arg på att han inte når mig, på att jag är avig och inte vill kramas, känns det så orättvist och mitt hjärta bara slår i bröstet och panik panik, jag blir attackerad. All over again känslor. Detta har dragit igång alla mina startle-reactions och jag är livrädd mest hela tiden. Jag är rädd för påhopp. Befogad rädsla eller inte? Tja, jag har känt mig påhoppad. Jag vet att denne man menar väl, älskar mig och inte har som intention att såra eller skada, men känslorna och reaktionerna på det han gör blir desamma som om han hade varit pappa, eller min dotters far, eller vilken annan man som helst jag tidigare valt, i syfte att skada mig.
Nu ska jag fortsätta att tapetsera rum med honom. Han tror att allt är bra. Jag känner inte så.
Fortfarande väldigt rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
alltså jag vet inte om jag borde uttala mig för jag har inte så mycket erfarenhet av förhållanden, spec inte fungerande och bra. men är det verkligen en plikt att krama den andra precis när den personen vill? ligger problemet hos den som tycker att det är jobbigt att behöva ge en kram fast det känns helt fel eller hos den som inte klarar av att inte få en kram, inte få sitt behov tillfredsställt..? det känns som att det är klart att det är jobbigt att han inte kan nå dig när det blir hemskt, men om han inte kan hantera att inte få en kram kanske han borde fundera över sig själv med?
oh... evil korp idag känns det som...mycket arg högstadie... blir rädd att det färgar över i allt jag säger... så vill säga förlåt hela tiden, men kanske inte allt blir så fel som jag tror...
skickar värme och kramar iaf, om du vill. om du inte vill kramas så tänder jag bara ett ljus som liksom är varmt och tryggt och snällt. det kan stå i fönstret och ge lugn
Fina korp. Det blir inte fel det du säger. Inte alls. Jag ser för det mesta saken ur det förnuftiga perspektivet när det gäller detta. Med kramar osv. Han har själv problem att handskas med. Issues so to speak. Som han vill ta itu med borde sägas, men han får ingen hjälp. Av psykiatrin. (Surprise.) Inte för att på något sätt ursäkta, försöker bara så ofta att förstå honom. Vilket iofs blir något som försvårar min egen process, för att jag rätt ofta känner att hans problem hindrar honom från att "hantera" det som händer mig. Det gör ont. Han ser nog min process som ett hot mot hans person, eftersom han inte får sina behov tillfredsställda. Och självreflektion ifrån hans sida existerar inte i detta stadie.
Allt blir tugnt, jag vill inte ge upp. Men just nu, är jag glad att han åker till Norge imorgon. Jag vill känna mig fri. Det gör jag inte nu.
Tack för värmen och kramarna. Ska tända ljuset ikväll. Och försöka att acceptera och att känna mig omtyckt. Och att världen kan vara snäll.
Kramar tillbaka!
ge inte upp. det är en dum idé. fast kanske är det bra att ni får paus. och om du nu väljer att ge upp, så ge inte upp dig själv, det är en riktigt dum idé...
hoppas han kan få hjälp med sitt trassel på nåt sätt så att du inte behöver ta det på dig.
värme
Skicka en kommentar