Panikdag.

Jag drömde läskigt inatt. Jag känner det. Jag känner hans närvaro. Pappa.

Jag var dissocierad redan när jag slog upp ögonen. Jag var grinig och irriterad och ville slå och skrika på allt i min närhet. Fan dig och dig och dig och dig! Tog en långpromenad för att sortera tankarna. Och försöka att förstå känslorna. Vem är jag arg på? M? Dotter? Vad har de isf gjort för att irritera mig? osv osv. Svar ; inget. Kom inte fram till något annat än att det var kaos i min mage och jag minns att pappa fanns i min dröm och att jag ska försöka att vara snäll och hålla en låg profil hemma. Krama de jag älskar och på något sätt gå emot känslan.

Känslan som säger mig att allt snart spricker. Mitt fina hem. Min lycka när det kommer till kärlek. Familjelycka. Det måste finnas en spricka här! Varför ser jag den inte? Jag måste hitta den! Var är felet? Ge mig felet annars går jag sönder för om inte allt riskerar att falla sönder så vet jag inte vem jag är och hur jag ska leva.

Lilla vet inte hur man lever. Bara hur man överlever.

Allt är så orättvist och min lilla är arg arg arg! Varför skulle just hon behöva vara utsatt för allt dumt dumt dumt? Vad är det för fel på mig och varför skulle jag behöva födas som fel defekt äcklig och inte de andra barnen? Varför älskar ingen mig?

Hon skriker och kastar saker och slår sig blodig i min mage.

I helgen var jag och min sambo i Sthlm för att komma ifrån renoveringskaoset. Min tonårsrebell kände sig trygg med honom där. Hon visade honom var hon överlevt. Allt kändes sorgligt men ofarligt. Ingen ångest. Bara sorg. Det blev så tydligt allting. Hela min livshistoria. Jag har verkligen aldrig förstått annat än överlevnad. Tänk så mycket kraft och energi som gått åt till det. Det känns så orättvist ibland.

Nu ska jag skära morotspengar till dottern. Hoppas det går bra. Jag har händer utanpå och inuti hela min kropp och det klias och jag vill slå.