tisdag 30 oktober 2007

Kaos.

Jag blev ännu mer förvirrad senare mot kvällen. Jag var helt dissocierad igår och ansträngde mig till det yttersta för att inte ta till någon typ av självskadande beteende.

Jag vet hur maktlös och frustrerad min sambo känner sig när han inte kan nå mig och inte känner att han kan bidra. Det var bland annat pga detta han följde med mig på "anhörigterapi" hos min psykolog. Jag har förklarat mängder av ggr hur mycket han bidrar bara genom att finnas där, och att jag pratar när jag kan och är redo. Inte alltid man kan verbalisera det som finns därinne. Min psykolog pratade också en del om detta, om det faktum att jag ibland kommer att behöva dra mig undan, bara vara, ta hand om allt som kommer. Men att inte detta på något sätt har med honom att göra, jag har ett ansvar här, att få honom att känna sig viktig.

Jag tycker att jag gör så gott jag kan. Det gör jag verkligen. Ibland känns det som om jag gör så mycket att mitt arbete gällande övergreppen går förlorat. Jag är så rädd för reaktioner från honom, rädd att han ska känna sig liten och obetydlig, att jag blir alldeles förvirrad. Och det blir fullkomlig kaos i min kropp.

Igårkväll blev han arg. Tyckte att han försökt krama mig så mycket under dagen, tyckt att han visat omtanke. Men vad fick han tillbaka? ingenting! bara skit! Ingen kram tillbaka, bara tystnad från mig! Hur fick det honom att känna sig? som en skit. Jag försökte förklara (jag var fortfarande dissocierad och ansträngde mig till det yttersta för att inte låta alla borttryckta känslor att komma upp till ytan när detta samtalsämne kom upp), berättade att jag önskade att jag kunde göra mer. Men det är svårt svårt svårt. Förklarade att jag gör så gott jag kan.

Han blev förbannad och sa rätt högljutt att jag inte alls gör så gott jag kan. Du gör inte tillräckligt, du jobbar inte tillräckligt. Sedan kom samtalsämnet "mor och far" upp och jag försökte att förklara det jag skrev i föregående inlägg. Men det gick inte. Jag måste sluta att säga att detta är min process, sluta att vara så självisk för detta är hans process lika mycket.

Nej.

Nej.

Jag vet varken till eller ifrån nu. Jag älskar honom men ingenting fungerar. Han åker till Norge för att jobba i en månad nu på torsdag. Vad? vad? vad? jag är förvirrad och ledsen och inte överdrivet kär just. nu. Jag. är. rädd.

8 kommentarer:

Anonym sa...

får jag komma och hålla din hand lite? det känns svårt att hitta några ord ...

kramar

Luftrum sa...

Tack... Ja snälla gör det...

Nanna sa...

Usch vad jobbigt. Kom ihåg att du inte är ensam och att du är bra, precis som du är. Kram.

Luftrum sa...

Tack nanna. Det värmer...

Anonym sa...

vill hålla om lite... och säga att det visst är din process. att det är du som måste ta det på ditt sätt, i din takt. samtidigt måste han ju förhålla sig till det, och du förhålla dig till honom i det, men det är din process ändå. det är i dig minnena och spökena bor. hur mycket han än vill rädda så kan han inte det, om inte du är nånstans där det är möjligt att bli räddad. förstår att det blir svårt för honom att förstå, men önskar att du ska lyssna mest på dig själv. du har en resa som inte alls är lätt att göra, och att säga nåt sånt som att du inte jobbar nog, att du borde göra mer är så oförskämt och respektlöst. han vet inte hur det är. att ha minnena i sin kropp, att dissociera och bli liten, han vet inte, han kan inte veta. det är så det är. det är din process och det är det ni måste förhålla er till från var sitt håll. alla andra utgångspunkter kommer sluta dåligt.

förlåt om jag skrev för mycket och blev för arg, men... vill bara säga att han inte får lov att ta ifrån dig att det är du som vet. och jag hoppas verkligen att ni trasslar er genom detta, att ni kan hitta sätt att förhålla er till varandra även när det är hemskt.

skrickar kramar och värme

Anonym sa...

håller i din hand idag också, om du behöver det. tänker på dig.

värme och kramar och styrka

Luftrum sa...

Tack fina korp. Känner mig stärkt ända ut i fingerspetsarna genom att läsa din kommentar. Du skrev inte för mycket, du skrev alldeles lagom och sådär rätt i prick, som bara du kan.

Luftrum sa...

Tack igen catza, fortsätter gärna att hålla din hand.

Kramar