Uppförsbackar.

Jag vet inte vad jag ska skriva eller var jag ska börja. Egentligen. Eller vet jag, men undviker att skriva för att det gör så ont? Äh.

Ja, resan med alla tillhörande flyg, tåg och taxi löpte smärtfritt. Tog nytta av min 18-åriga rebell T (moí) när det gällde att springa runt på Oslos tågcentral osv. (Hon kan det där hon.) Väl framme i Skien (där vi bodde onsd-sönd) blev det väl inte så som jag hade hoppats, men ändå, väldigt väntat. Min kämpe var ju framme och hade under en veckas tid före avresa stängt ute M. När han kom och hämtade oss fick han inte ens en puss. Jag hade taggarna utåt och ville mest banka på honom.

(Jag vet att jag ibland blandar ihop honom med mina tidigare förövare, och det ger mig/kämpen inom mig en legitim ursäkt att fly. Vi gör honom till förövare och oss själva till offer.)

Observera att det inte bara är för att slå ifrån mig som jag berättar följande. Men min sambo har väldigt svårt att möta mig nu och vägrar att erkänna att våra relationsproblem är övergreppsrelaterade. Det stärker bara min frustration och tar fram min kämpe eftersom jag inte kan inkludera honom i läkningsprocessen som det är nu. (Detta måste ändras om vi ska kunna fortsätta.) Han har uttryckt att han tror att mina problem med intimitet och tillit har att göra med mina personliga egenskaper. Han har iofs sagt detta när han varit arg och gång på gång blivit avvisad och jag varit upprörd.

Jag försöker att förklara att detta har med min process att göra, men nu klingar ordet process tydligen rätt illa i hans öron eftersom han hela tiden får det "slängt" i ansiktet när jag försöker att förklara varför jag fungerar lite annorlunda, och behöver lite mer ömhet, respekt och förståelse än tidigare. Jag säger att snälla, vi kan väl gå i parterapi? rådgivning? Nej, det vägrar han. Han har mängder av dåliga erfarenheter av psykiatrin efter att ha sökt hjälp där i flera år utan att fått någon. Jag VET detta, men vad gör vi då? säger jag. Jag är öppen för förslag, kom på något du då? Nej, det kan han inte. Du får väl tänka lite du också säger han. Öh, va? Jaha. Jag har kopierat massa material för partners till överlevare och tagit med till honom. Jag vet att han har svårt att läsa sig till information på det sättet. Han har vissa koncentrationssvårigheter som han säger blir som värst när han ska läsa texter på det sättet.

Så, hjälpmaterialet jag tagit med var liksom inte till någon nytta.

Andra natten där släppte han ut sin frustration över mig efter att jag agerat kyligt och avvisande under en veckas tid, och han försökt vara stödjande, men nu var tydligen hans gräns nådd. I ilska sa han något om mitt helande och om mig som person och jag totalkollapsade. Satt inne på toaletten och slet mig i håret.

Ja, som ni ser har vår relation blivit riktigt, riktigt... illafungerande. Ett destruktivt växelspel. Han har stora problem själv, och klarar inte av att känna sig avvisad. Han säger att jag måste ge hans issues lika stor plats i relationen som mitt helande. Jag lever under en sådan stor press som det är, och när jag nu får höra att, T, så FÅR du inte tänka, så FÅR du inte göra, (gällande oss), så bara exploderar det bomber i min mage och jag vet varken till eller ifrån.

Ja, allt var inte bara misär. Jag och dottern strövade runt i staden under dagarna vilket var helt ok. (M jobbade från 7 på morgonen till 18 varje dag.) Vi gick på bibliotek och läste norska böcker, vi gick på utställnigar och Caféer. Men ack, så dyrt allt är. Sista 2 dagarna hade vi knappt råd att äta. Och i söndags före vi åkte hem kom faktiskt min lilla hoppfulla och "snälla" fram. Jag lyckades vara så som jag "bör" för att jag och M ska fungera.) Vi åkte på utflykt uppe i bergen och allt var ok. (Efter den dagen har faktiskt allt varit ok mellan oss. Men vi berör heller inte några svåra ämnen.)

Resan hem blev turbulent och panikångest. Ingenting fungerade och vi sprang runt som galningar på alla terminaler med visa-kort som inte fungerade, med bagage på vift, med en dotter som hade ont i öronen och grät, och ja.

Skönt att vara hemma. Tyvärr gick jag med på att umgås med mor igår eftersom hon fyllde år. Har inte mått bra efter det. Måste ta och skriva det där brevet nu. Det där som jag skjutit upp så länge.