torsdag 1 november 2007

Tankar och känslor.

Oj så jag har tänkt idag. Tackar dig Catza för att du väckte mängder av frågeställningar hos mig. Du skrev att du brukar mäta kärlek i handlingar istället för ord. Och det du skrev om vad du varit med om är ju väldigt likt mina gamla erfarenheter. Av män. Tänker en hel del på alla de sätt min sambo visar att jag och min dotter är de viktigaste i hans liv. Tänker en hel del på alla de sätt han uttrycker sin kärlek för mig. (Bortsett från det dumma han gjort nu såklart.) Jag tänker att han verkligen älskar mig. Jag känner det inte lika mycket just nu dock. Och mycket pga att det han gjorde triggade igång massa jobbigt och smärtsamt material.

Jag brukar nuförtiden ha rätt lätt för att skilja tankar från känslor, känslor från tankar. Det har jag inte haft den senaste tiden. Inte känt att det funnits utrymme. Idag har det gjort det, och det är rätt skrämmande.

Mina tankar säger mig ; M har behandlat mig väldigt fel och oavsett om det var omedvetet eller ej så har jag rätt att reagera. Rätt att känna. Rätt att visa för honom att jag inte tycker att det är okej att vräka ur sig. Och det är min förbannade rätt att vara rädd, och jag har berättat för honom att jag är rädd dessutom.

Det har han blivit väldigt förbannad över. För oj, det drar igång saker hos honom. Kan nämna att han varit så otroligt stöttande gällande dessa ämnen och saker jag går igenom tidigare. Jag förklarar att det ibland är viktigt för mig att verbalt få uttrycka mina rädslor och att förklara samband för honom istället för att agera. Det har han alltid trott på. Nu blir han arg när jag ska förklara, vilket självklart gör att känslan jag är mest rädd för dyker upp. Maktlöshet.

Mina tankar kring denna soppa är följande ; Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han har varit min bästa vän, min älskare, den jag kunnat luta mig emot när världen varit i gungning. (Vilket varit rätt ofta.) Jag vill fortsätta med denna man. Jag vill tro på oss. Vi är ju just nu i uppbyggnaden av ett nytt liv tillsammans, för oss tre. Jag, M och min dotter. Jag vill också att han ska få hjälp att ta itu med sitt känslomässiga bagage. Jag vill att han ska jobba på sin självkänsla, och trots att jag vet att det kommer att bli en tuff resa, vill jag stå vid hans sida, och att han ska stå vid min. När vi kan och har möjlighet. Jag vill att vi ska jobba på vårt förhållningssätt till varandra. Vara medvetna, och lyhörda, och fyllda av respekt för varandras processer.


Vad jag känner är dock lite annorlunda, jag går runt och känner mig otroligt rädd och ångestfylld. Min lilla där inom, den hoppfulla, hon gråter och klänger runt min hals. Söker tecken på att det trots allt är ett missförstånd, han menade inte. För det gjorde han väl inte? Du har ju lovat mig att han är snäll? Snälla säg att vi kan sudda ut, göra allt dumt till snällt?

Min lilla fighter står med armarna i kors och säger att han är ett svin som kan fara och flyga. Han är inte en man man ska ha respekt för. Han är en nolla, en nobody. Män som honom ska man kastrera. Skulle slå honom hårt om hon hade chansen. Det aset. Vem tror han att han är? skada mig sådär. Nädu, här finns inga kompromisser. Här finns bara en fight. Vilken hon tänker vinna! Så det så!

Ja, så ser det ut nu. Nu ska vuxna ta och äta sen middag med levande ljus. Jag och dotter. Ska tänka lite mer. Ska agera lite mer. Lite sådär lagom konstruktivt tänkte jag. Förbereda mig inför bildterapin imorgon.

Tack alla ni som skrivit och stöttat.

6 kommentarer:

Isprinsessan sa...

Vågar jag sticka ut hakan lite... Vågar jag tro eller gissa?

För mellan raderna hittar jag en man, din sambo, som ska vara borta länge. En man som kanske är fylld av tankar på hur du ska må när han är borta, hur du ska orka om han inte finns där. En man som vill åka för det är hans jobb och han gillar (förhoppningsvis) sitt jobb. En man som inte vill åka för han älskar dig och vill att du ska må bra.

Och han kan ju inte vara på båda ställena. Kanske blir hans rädsla och din rädsla ert monster. Hans osäkerhet och din osäkerhet blir arga, dumma, trotsiga, förvirrade monster.

Om jag var din man så skulle jag aldrig vilja lämna. Jag skulle vilja skydda dig, få dig att känna dig trygg. Och jag skulle bli arg och frustrerad när ekvationen inte går ihop.

Och jag försvarar inte honom. Jag läser mest mellan raderna. Och jag kan ha helt, fruktansvärt jättemycket fel...

Ledsen att jag bara trampar in och runt och skvätter lera omkring mig...

a.

Luftrum sa...

Du vågar sticka ut hakan, glad att du gjorde det. Glad att du läste mellan raderna (gudarna ska veta att jag haft svårt att göra det själv).

Och vet du, du träffar mitt i prick. Gällande hans förhållnigssätt till hans resor, till mig... Och ja, de trotsiga och arga monstren behöver väl kärlek de med.

Tackar ödmjukast för att du skrev. Det värmde.

Anonym sa...

du är bra. ville bara säga det. så du kommer ihåg att inte glömma bort det. att du är bra.

värme och kramar

Luftrum sa...

Tack fina korpdotter. Du är bra du med. Och fortfarande min idol. ;)

Anonym sa...

jag ville också skriva att du är bra. du vågar se och vågar känna och tänka. du ger plats åt allt, att få finnas. och det är bra tror jag.

värme till dig

Anonym sa...

.:.rodnar lite.:.