tisdag 13 november 2007

Bon Voyage!

Terapi igår. Smärtsamt men väldigt informativt. Såg min "rätta" rädslas ansikte. Vi gick tillbaka till ett minne och ja, när jag gick därifrån (från psykologen) var jag helt omtöcknad. Vad menar jag med rädslans rätta ansikte? Tja, inser att min största rädsla är rädslan. Jag springer runt och är rädd för rädslan, och det skapar ångest. När jag i ca 30 sek kände min barndoms rädsla (pga en ledande fråga hon ställde), så tog den andan ur mig. Men, den kändes inte lika farlig. Missförstå mig rätt, men det kändes skönt att "träffa" den, det blev ett erkännande på något sätt. Hej, du är en del av mig. Du finns, och jaha, såhär känns du. Och visst, du gör ont ur alla aspekter sett, men du känns renare och ärligare i formen, på något sätt. Ja, svårt att förklara.

Igår (trots utmattande terapitimme) kände jag mig lugn. Hel, på något sätt. Vi pratade om min PTSD och att jag utvecklat en fobi mot mina minnen, som är likt vilken fobi som helst, och det var tydligen rätt vanligt. Och eftersom jag har så få visuella minnen och så svårt att ordna kronologiskt (vilket jag också vet är vanligt), så ska jag börja att skissa och jobba på en tidslinje. Ska även börja att skissa lite "på" och "kring" mina olika delar. De delar som fötts i övergreppen. Ja, det handlar återigen om min dissociation.

Mhm, till något annat. Imorse vaknade jag 06.15 för att springa och möta min syster som var på väg till sitt jobb, skulle låna en resväska med hjul av henne. (Åker till Norge imorgon), och sedan sprang jag hem och hann baka scones före jag väckte min lilla. I min distraktion (från ångest), har det uppkommit en riktigt "bullmamma". Jag har aldrig i mitt liv lagat så mycket mat eller bakat som nu.

Ja, som sagt. Imorgon flyger jag och dottern till Norge. (Tillbaka sent söndagkväll). Jag är nervös. Jag är helt avskärmad gällande kärleken till M. Sambon. Jag är inte direkt gullig med honom när vi pratar. Knappt närvarande. Vet vad det handlar om. Jag är rädd såklart, han är för "familjär", trygg, står mig för nära. Han är ett hot och något i mig vill avlägsna honom. Ja, just, kämpen. Jag har dock ingen motståndskraft pga allt jobb man har inom andra områden med sig själv. Hoppas att han förstår. Jag kräver att han förstår när jag tänker efter. Han får självklart reagera och känna, så länge han inte tar ut sin frustration på mig. Det tar jag inte. Punkt.

So long finisar så "ses" vi nästa vecka!

Kram!

4 kommentarer:

Anonym sa...

förstår precis vad du menar med det där att den "riktiga rädslan" är skönare än rädslan för den. vet inte om jag heller kan sätta ord på det så bra. vet bara att när jag började minnas, så var det som om nåt föll. all rädsla för mig själv föll, jag visste var det hemska hörde hemma. jag var så rädd att jag skakade och höll på att gå under. men iaf nån del av mig vet att det där går att lösa. det där är inte jag. det är inte jag som är monstret, den sjuka, orsaken. det ligger nånannanstans. det fanns ett lugn i det, samtidigt som min tillvaro med minnen inte alls präglades av lugn...

ville bara säga att jag känner igen mig. tycker att du är bra och modig. blir glad att det låter som om det funkar bra på terapin nu? har tänkt på dig, på det. att det kändes så tveksamt ett tag... jag hoppas ni kan hitta rätt, hitta hjälp till dig, trygghet till de små. mod att låta bli att fly från allt.

förresten bakar jag också hela tiden. och pysslar.

hoppas ni får det bra i norge

värme, ljus, kramar, styrka, glitter

Anonym sa...

jag känner så väl igen det där med att nån blir för familjär och kommer för nära. det blev alltid för mycket för mig, så jag kastade ut och gjorde slut. (visserligen mest bara galningar, men ändå.) tror jag har lärt mig lite bättre nu att lita på människor. eller jag vet. att det inte är lika skrämmande längre. och jag tycker också att du är bra och modig, och jag önskar er en fin och härlig resa!

kramar till dig

Anonym sa...

när kommer du tillbaka egentligen? *otålig* hoppas att ni har haft det bra.

kram och värme

Luftrum sa...

Finisar... är tillbaka. Så mycket tankar och känslor som drar mig åt olika håll just nu. Ska reda ut mitt nystan och sedan är jag här som "vanligt". Tänker på er varje dag.

Värme och kramar!