Jag är återigen så glad att vara hemma. Denna gång är kärleken hemma med mig i nästan en månad. Och ja, vi har kommit nära varandra igen och det är underbart men läskigt och smärtsamt och aj. Min kämpe har vågat sig på att bara avvakta och se hur stora vuxna hanterar istället. Hon provocerar inte fram bråk och hemska känslor och som respons på det får jag istället massa förståelse och kärlek och stöd. Istället för att utgå ifrån att han är ett inkompetent monster som inte förstår och inte bryr sig så försöker jag även i de värsta stunderna att förklara. Vi har pratat en hel massa om mig och oss och allt och jag hoppas och tror på oss. Vi ska dessutom skriva lite kontrakt med varandra och ev. söka hjälp.
Helgen var dock hemsk på alla andra plan. Fina påkostade galor och evenemang och balklänningar och flera hundra människor. Från hela världens hörn. Och aj. Det är allt jag kan säga nu. Jag har gått runt med mer eller mindre panikångest hela helgen. På en skala från 1-5 har jag nog aldrig legat på en trea under helgen. Inte ens för en liten stund.
Jag gick runt i fina klänningar. Lyssnade på sliskiga fulla män som skulle kommentera min kropp och försökte att inte sticka gaffeln i ögat på någon. Jag framstod nog som en rätt stroppig typ. Eller en deprimerad. Jag var med andra ord mest tyst och såg enligt somliga sorgsen ut hela tiden. Vid bordet, vid baren, på hotellet. Jag var tyst helt enkelt. Jag kunde bara tänka överlev T, överlev överlev. Den sista kvällen gick min sambo upp på scenen och "drog en show" framför alla gäster. Han sjung och skålade och spelade gitarr och blev snackisen på festen. Alla blev som till sig och skulle säga hur fantastisk han var. Och var befann jag mig? Trots att jag var stolt över min kärlek så jag kunde spricka satt jag vid ett bord långt ifrån allt stoj och fylla och tänkte, överlev överlev överlev.
Folk kom fram och frågade varför jag inte dansade när min man var så fantastisk på scenen? Feber, svarade jag och tänkte gråt inte nu gråt inte nu dö inte nu dö inte nu.
Jag är stolt över att jag klarade kvällen/arna. Försöker iaf. Min sambo sa hela tiden hur stolt och glad han var över det faktum att jag stod ut alla dessa timmar trots stark ångest och mina svårigheter att stå på benen. Flashbacks och minnen hela tiden. Aldrig upplevt så långvarig ångest och rädsla som nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
oj, jag blir alldeles matt av att läsa om allt. fast glad att ni hittat tillbaka till det fina. om festerna kan jag bara säga att jag är imponerad av dig. för nåt år sen skulle jag ha gjort precis som du. nu skulle jag inte ens klara av att gå. jag förstår att din sambo är stolt över dig. hoppas att ångesten lägger sig.
kramar och värme!
Tack fina. Kramar tillbaka!
hej finis. jag tycker att du är så bra. kämpar och växer och tar en massa steg framåt. och jag vet, det är inte bara det som känns. såna där dagar, eller galaklänningsmiddagar, när varje minut är en kamp för överlevnad, är ju sånt som jag nog inte skulle önska min värste fiende (eller jo, kanske min pappa, men ingen annan), men jag hoppas att du ser det andra med. liksom framstegen. hur bra du är. ja, jag säger samma sak jämt. idag är jag trött, kan skylla på det
värme och kram
Skicka en kommentar