söndag 16 december 2007

071216

Ja, jag vet inte. Ångesten har lättat en aning, men gått in i depressionsdimma där allting känns meningslöst, fast ändå inte. Helt orkeslös och sover mest. Väldigt handikappande, speciellt socialt, denna enorma trötthet. Vid alla typer av sociala tillställningar så somnar jag. Ofrivilligt. Drömmer och minns, närmare övergreppen än tidigare. På torsdag ska jag träffa läkare och få antidepressiva utskrivet. Aldrig ätit det tidigare, inte velat. Men nu, ja. Av två jobbiga ting väljer jag det ena, en förhoppning om stabilisering och en väg ut ur detta.

2 kommentarer:

Anonym sa...

vi kanske kan sitta i dimman och hålla varandra i händerna? så blir det lite mindre ensamt?

skickar många kramar till dig

Luftrum sa...

Det vill jag gärna, fina du. Just nu (som vanligt i detta tillstånd), känner man sig så oerhört ensam.

Kramar, handhållning och värme