Tack för era fina kommentarer. Att ni finns gör allt mycket mer uthärdligt. Just nu känner jag mig mer död än levande. Gjort det "förbjudna" och skrivit till min mor, att jag inte vill ha far här på min dotters kalas. Snart kommer deras reaktion, det känner och vet jag. Min har redan kommit. Min kropp pendlar mellan att vara helt avdomnad (vilket gör att jag knappt kan hålla mig vaken och går runt som i trance) och stundvis är ångesten nästan outhärdlig. Men jag antar att bättre stunder nalkas. Är det så att hoppet dör sist?
Kramar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
för mig känns det som om hoppet dör helt ibland. kanske mer som att det har 9 liv som en katt. eller kanske ännu fler.. jag tycker du är modig och bra, fast förstår att det är jättejobbigt just nu. önkar att jag kunde göra nåt för att göra det lättare. fast jag är rädd att det bara är att uthärda. och märka att de inte kan döda dig. vet att det låter hemskt, men... tror inte det finns nåt annat. tror däremot att du växer så det knakar av att våga göra så. stå på din egen sida. skydda din lilla, ditt barn, och den stora med. samtidigt blir man ju utsatt i att konfrontera, även om det "bara" är "jag vill inte att du kommer"-konfrontation. men inte en utsatthet där man är sådär maktlös och utelämnad som när man var barn och det var övergrepp. du är inte maktlös och utelämnad. jag tror att det är det våra mönster säger oss, att vi ska vara maktlösa och utelämnade och allt annat vi försöker göra är ett brott mot hur allt ska vara. men det är ju fel. du gör dig sårbar genom att våga detta. genom att ta reaktionen. samtidigt lär du dig att du inte är lika maktlös mer. det är så hemskt att göra det. men det är så bra att göra det. du är en superhjälte. minst. beundrar dig.
värme och styrka och ljus
Tack. Minst.
Just nu är min lilla hoppfulla framme och är ledsen och arg på stora som säger att hennes pappa inte får komma. Hur kan man göra så mot honom! Nu sitter han hemma ensam vid köksbordet och är ledsen. Stackars sköra lilla pappa. Måste ta hand om.
Jag hoppas verkligen att jag på något sätt någon gång känner mig stärkt av detta. Att säga åt någon i familjen att respektera mig och mina gränser är en dödssynd. (Jag ser min mor hånleende framför mig. "Vem tror hon att hon är egentligen!") Jag sitter just nu och betvivlar (till liten del, antar att det är den hoppfulla inom), att övergreppen ens skett. Kan knappt plocka fram ett enda minne. Fast ja, detta är väl rätt intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Eller nåt. Jag kanske borde vara mer objektiv under dagen. Kan hända att mor kommer själv på kalaset, kan hända att far kommer med, och att min sambo kör ut honom. En scen helt enkelt.
Tack för att du finns.
alltså nu kommer jag säga nåt som kommer låta helt knas. men. jag säger det ändå. jag tror att det kommer ge dig styrka även om du inte kommer känna det. även om du kommer vara livrädd med dödsångest för att du sätter dina gränser hela tiden när det handlar om dina föräldrar, så kommer det stärka dig. även om rädlsan eller ångesten inte stärker så tror jag att det stärker att du gör det. att det kommer göra det lättare att få den lilla att lita på dig när du försöker övertala henne om att man inte får göra henne illa (du har ju visat i handling att du faktiskt menar det. ingen. får. göra. henne. illa. han ska slängas ut ur huset om han försöker). jag tror du kommer ha lättare att sätta gränser och stå på dig egen sida i andra, mindre komplicerade relationer. som med vänner, jobbkompisar, andra. jag tror liksom att styrkan kommer växa i dig även om rädslan är så stark att du inte kan känna den. men jag tror den gör det ändå. liksom i smyg. och förhoppningsvis vinner den över rädslan till slut. så den lilla kryper ihop i din famn och är lugn i att du skyddar henne, i att pappan är hemsk. att du är snäll som motar bort honom. att ingen skuld finns hos henne, bara hos de andra. de som var stora och dumma. för att de gjorde illa, eller för att de inte räddade. det kommer nog ta tid, och precis nu står du där och bryter det starkaste mönstret som är grunden för all destruktiv makt i ditt liv. liksom. det är inte konstigt att det är hemskt. du är så grymt modig och bra. och din styrka kommer växa i detta. inte som att "det som inte dödar härdar" utan som att man blir stark av att bryta sina destruktiva mönster. även om man inte märker det bums. jag är helt övertygad.
hoppas att du slipper en scen, slipper att de försöker gå över dina gränser igen. men i vilket fall, vad som än händer, är det du som har rätt. du får göra såhär. det är de som är dumma. det är de som varit dumma hela tiden, även om jag förstår att det är svårt för lilla att ta in.. du kommer inte dö.
massor av värme och styrka. och lite pepparkakor kanske?
fina du. allt har redan sagts, jag vill bara säga att jag finns här och stöttar dig. håller med korpdotter om att allt bra du gör stärker dig, även om det är assvårt. du har rätt. lita på dig. du vet.
många många kramar och tankar
oops... i denna kommentartråden känns det som om jag skriver typ en halv roman... men ville bara säga att jag tänker så mycket på dig. vill skicka massor med värme. och kanske lite godis? en nalle? en kram? skulle så gärna ge dig allt du behöver för att vara bara trygg...
Ni är så fina och jag blir djupt berörd av ert stöd. Tycker om er finisar, utan er hade detta varit så, så mycket svårare.
Just nu sitter jag och mina små och myser med en stor godisskål framför teven. Jag känner mig faktiskt lite befriad idag, som du skrev korpis, mina små känner liksom att jag skyddat dem, tagit tillbaka lite makt, brutit lite mönster och så... Skiver mer om allt senare. Så förbaskat trött hela tiden. Vill bara säga att jag tänker på er också. Ofta ofta.
Värme och kramar
Skicka en kommentar