Ångest

Det är mycket nu. Vet inte hur jag ska reagera när allt bara byggs på. Allt jobbigt.

För första ggn i detta liv skulle jag få en trevlig jul. Och dottern såg så otroligt mycket fram emot att få fira jul hemma. Hennes älskade plastpappas familj skulle komma hit och vi skulle fira stort med två tomtar. Det är allt hon talat om den senaste perioden. Igår fick vi veta att de inte kommer. Det är en familjemedlem som sätter sig emot. Vill inte fira här. Nähe, återigen får hon bekräftat att det aldrig blir så som man hoppas. Både jag, kärleken och dottern är vana vid svek och besvikelser. Så vi alla känner oss mest uppgivna. (Trots att jag och kärleken inte visar det, framför henne.)

Min dotter fyller också åtta år på lördag. Vi ska ha kalas. Mor och far vill såklart komma. Jag kan inte ha far här hemma. Hela min kropp skriker nej. Nej nej nej! Släpp inte in monstret! (Är uppe i intensiv minnesprocess nu). Men eftersom jag inte konfronterat min familj gällande detta (än), så blir det så svårt. Nu måste jag berätta ändå, att jag inte vill att far ska komma. Mor kommer inte att förstå och argt säga att det får jag minsann berätta för honom själv. Eftersom det är jag som bråkar, som vanligt. Och oj så ledsen han kommer att bli, pappan. Vad har jag för orsak att göra såhär mot honom? Stackars pappan som aldrig gjort något. Måste ta itu med denna konfrontation och alla tillhörande reaktioner och känslor idag/ikväll.

Har dessutom fått tid på BUP med dottern. På fredag. Hon har en del svek och jobbiga känslor gällande hennes far i bagaget som jag bedömer att hon behöver få hjälp med att bearbeta. Det finns även misstankar om att fadern gjort annat farligt dumt ont mot henne i hennes tidigaste år som har lett till att hon blivit en liten mini-jag i vissa avseenden. Glad att jag tog steget att kontakta psykiatrin, men det känns fruktansvärt jobbigt.

Det var massa mer, men nu orkar jag inte skriva. Ska äta frukost med min fina, försöka lösa julfrågan osv.