Skam.

Jag har känt lite som så, att jag inte riktigt vågat mig på att skriva om mitt jobbiga, speciellt under juletider. Jag har varit lite orolig för att på något sätt förstöra ert roliga, fina. Fast intellektuellt så vet jag nog att jag blir rätt självcentrerad och liten i det tänkandet, jag tror nog inte att mitt jobbiga förstör någons jul, förutom min egen.

Men varför var inte julen bra då? eller åtminstone, ok? Tja. Eller nä, vill inte gnälla. Känner mig som en gnällspik, varför kan "hon" aldrig bara vara nöjd? Alltid ska det vara något med "henne". Alltid något fel. Bortskämda unge. Vet ni, jag skäms faktiskt över mig själv nu. Fruktansvärt mycket. Jag känner skam över det faktum att jag är deprimerad och missnöjd, jag känner skam över min oförmåga att fungera socialt, jag känner skam över att jag inte är det minsta produktiv när det kommer till det som inte har med min läkning att göra. Och jag känner att jag belastar min sambo för mycket.

Berättar lite kort om och kring julfirandet ändå. Självaste julafton innebar rätt mycket stress före alla gäster kom. (Vi var totalt 14 st här hemma hos oss.) Vi stod in i det sista och kämpade med köttbullar som ville pysa ihop till platta biffar, så när hans familj kom hade varken jag eller M hunnit duscha och fixa till oss. Kändes mindre bra att stressa iordning sig på 15min. Min kropp började att säga ifrån och under kvällen blev det några turer in på toaletten för att gråta ur sig lite tryck.

Jag är väldigt olik hans familj. De skämtar och pratar om sex rätt mycket. (Och männen kan dra rätt sexistiska vitsar.) Jag finner det föga roligt. Speciellt inte under dessa tider. Jag höll mig rätt mycket för mig själv. Satt rätt tyst. Tänkte på att hålla känslorna i schack, tänkte att detta var första året utan biologiska familjen. När kvällen var sen och alla gäster gått var jag helt färdig och somnade i soffan med tusen chokladbitar i magen.

På juldagen var det tänkt att alla skulle samlas hemma hos hans mor igen, och fortsätta firandet där. Det blev inte riktigt så. Jag hade tänkt och övervägt och till slut kommit fram till att ja, min dotter får åka till mormor och morfar en sväng under dagen för att få sina julklappar och fira där. Mycket pga att hennes bästa vän och kusin också skulle vara där. Och även min storasyster och hennes man. Jag hade dock oroskänslor under hela morgonen och julaftonsfirandet hade tagit ut sin rättmätiga del, så jag förklarade för min sambos mor att jag skulle behöva vara hemma och ta igen krafterna och bara ja, förklarade så gott jag gällande vad jul och brytning med familj innebär för mig och så vidare.

Hon sa att hon förstod, men nu tycker hela hans familj att jag borde offrat mig, såsom de offrade sig och firade här hemma trots att de egentligen ville vara hemma.

Under tiden min dotter var hos mina föräldrar och sambon hos sina, var jag ensam hemma och observerade vad som hände med mig. Hur min kropp reagerade osv. Efter massa vänster och högersvängar och kullerbyttor i min tankebana kom jag fram till att detta var sista ggn min dotter var hemma hos dem. Punkt. Även om min far inte gjort något, än, och säkert inte kommer att göra det, mot hennne, så har jag inte några som helst garantier. Och eftersom han inte själv känner vid sina problem, eller tar itu med dem, så måste ju impulserna finnas kvar. Bara tanken på att tittar på min dotters kropp och känner begär, äh fan. Näe. Hit men inte längre.

(Mina föräldrar köpte dyra klappar till mig och sambon, såklart. Så gör de jämt. Saken var bara den att på mina stod inte min fars namn med. God jul önskar mamma stod det. På min sambos stod min fars namn med. Han visar sitt ogillande tydligt.)

Det är intressant det här, hur svårt jag har att se vad som är "normalt" beteende i "normala" familjer osv. Jag har ju liksom inga referensramar. Allt jag kan relatera till är dysfunktionellt. M (sambon) tycker att det är väldigt konstigt hur mina föräldrar reagerar, och han tycker att min far reagerar skyldigt. Jag har ju ännu inte konfronterat dem mer än att skicka ett sms till min mor för snart en månad sedan . I vilket jag sa att min far inte är bjuden på min dotters kalas pga minnesresa genom barndomen. Ingen av dem (mor och far) har sagt ett knyst gällande detta, men med gester visat vad de tycker om mig och mitt beslut och min synd. (Dödssynd att bryta tystnad och att inte orka spela teater.)

Min syster vet på ett ungefär vad jag går igenom gällande min minnesprocess, men hon vill hålla sig utanför säger hon. Hon är enligt min mening så fast insyltad och vågar inte lägga något som helst ansvar på dem. Och speciellt inte på vår mor som vi tagit ansvar för så länge. Stackars mor, resonerar systern. Hon har gjort så gott hon kan. Och stackars far, han är bara lite missanpassad, han har det inte lätt han heller. Känslomässigt handikappad. Stackarn.

På juldagen visade hon mig var hon står, sådär på riktigt, så att det kändes, djupt nere i magen. (Trots att jag någonstans visste hela tiden, att hon skulle välja att vara lojal mot de "starka krafterna" istället för mig.)

Min syster vet mycket väl att jag inte vill träffa min far. Men jag är fullt övertygad om att de allihopa satt och drack (som vanligt) under julaftonskvällen, och diskuterade fallet T. Mig. Iallafall, när min dotter skulle bli hemskjutsad från mor och far under juldagseftermiddagen fick jag ett kort sms av min syster som skrev att de kommer om 15 min. Visst, svarade jag. Jag är hemma. Men behöver J (dottern) hjälp att bära upp sina julklappar (vi bor högt upp), så ring en signal! (Förstod att det var far som skulle köra bilen och min syster vet att jag inte vill vara i hans närhet, det måste hon för fan göra vid det här laget.)

Mitt naiva jag trodde att hennes brist på sms.svar betydde att då hjälper hon min dotter upp med klapparna. Men nej, pling plong hårt på dörrklockan och där står min far utanför min dörr och stirrar hatiskt för att sedan springa ned för trapporna. Mitt hjärta hoppade över ett slag och sedan jag hjälpt min dotter in med klapparna och halvhjärtat tittat på hennes dyra spel och kläder och diverse prylar gick någonting sönder inuti. Hjärtat bankade hårt och frenetiskt och min kropp domnade sedan av och jag hamnade helt apatisk i soffan. Tills att min sambo kom hem mot kvällen.

Lämnar julen där och skriver lite kort om nuläget ; jag är närmare mina minnen än någonsin tidigare, känslomässigt. Jag har ju som jag skrivit tidigare inte tagit mig dit där jag på riktigt känner in vilken effekt incesten haft på mitt liv. Jag har inte känt och bearbetat de känslor som upptsod vid övergreppen. Min sambo har åkt till Norge för att jobba några dagar och min dotter är inte hemma i helgen (men nej, hon är inte hos morföräldrar), detta är väl kanske inte världens bästa upplägg. Drömt mängder av mardrömmar om övergrepp och ondska och min mage är numera vänd ut och in tror jag.

Före jag skulle somna igårkväll läste jag lite ur boken Incest och andra sexuella övergrepp och träffade på en historia som var äckligt lik min. Det väckte tydligen lite för mycket känslor till liv, och panikångesten kom som ett brev på posten. Jag ringde min sambo och pratade osammanhängande och hängde över toalettstolen och kräktes omvartannat. (Och ja, han hängde kvar i telefonen.) Till slut tog jag ändå ångestdämpande trots att jag vet hur trött och ickefungerande jag blir på dem, men allt verkade bättre än detta tillstånd. Lyckades efter ett tag somna framför teven och sov länge denna morgon.

Jag är ledsen över att M snart kommer att börja jobba borta två veckor i sträck igen, jag vet inte hur jag ska klara av detta själv. Och ta hand om dottern under tillstånd som detta.