Föraktfull blick

Igår var första dagen på länge som jag inte upplevde stark ångest. Dagen var tvärtemot förvånansvärt harmonisk och lugn. Nu är ju begreppet harmoniskt relativt. Men ja, bättre än på länge hade jag det. Hela familjen hade det mysigt. Alla ballonger och serpentiner och discokulor var kvar i vardagsrummet och det kändes fint. Bara fint. Min dotters kalas var i lördags. Min lilla firade igår. Hon kände sig trygg.

Det kändes i ärlighetens namn som en belöning, dagen gårdag. Jag satt i vår nytapetserade röda hörna i vardagrummet, uppkrupen i världens mysigaste fåtölj och bara var. Noterade allt fint som finns idag, i min familj, det som aldrig fanns i liten ålder. Min sambo är så fruktansvärt pedagogisk och underbar i sitt sätt att kommunicera med min dotter. De satt under eftermiddagen och tränade på gitarrspel och var så förbannat fina att värmen i bröstet liksom inte ville försvinna. (Min dotter har fått en gitarr i födelsedgspresent och hon är helt överlycklig och fast besluten om att bli en skicklig gitarrist.)

Ja, känner att jag skriver lite hoppigt. Hackigt. Nu. Ingen tidslinje alls. liksom. Dålig på det nu. Tror jag.

Lördag. Ja, jag vet inte. Tankar på vad lördagen har inneburit bringar både känslor av stolthet, lättnad, befrielse, rädlsa, ilska och sorg. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag är extremt glad att dagen är över. Och. jag. dog. inte. Var spänd och orolig mest hela dagen. M fick sköta det mesta praktiska inför kalaset. Han sprang runt och blåste upp ballonger och dukade och fixade tårta. Jag sprang runt helt yr och försökte sticka hårfönens kontakt i uttag som inte existerar och pratade irrationellt tills M sa åt mig att nu sätter du dig och tar det lugnt och lade händerna på mina axlar och sa att det går bra. Du klarar detta.

(Skuldkänslor och dumma dumma jag som gör så mot min far. Han får inte träffa sitt barnbarn på hennes födelsedag bara för att jag som vanligt ställer till med problem. Nu har jag gått så långt att jag till och med fått för mig att jag blivit utsatt för övergrepp. Hör och häpna.)

Pling plong och mor klampar in och klockan är ett och bara jag och M och dottern är hemma. Jag stressar runt på övervåningen och hittar inga kläder att ta på mig och jag känner mig hemsk och ful och vill mest krypa ur mitt skal och bli någon annan. (En jävla prinsessa kanske.)

- Mamma kom ned! Mormor har kommit med massa presenter! Mamma mamma kom nu då! (Tyst jäkla unge innan jag slår ihjäl någon). Mitt hjärta slår extemt hårt och jag har svårt att existera.

Hon går rakt in i lägenheten och hälsar inte ens på min sambo som hon i vanliga fall brukar vara sååå pluttinuttig med. (Nu vet han något om familjehemligheten, då ska han också frysas ut. Visa förakt för.) M går iallafall efter en stund fram till henne och hälsar och frågar hur hon mår. Jo tack, bara bra ler hon med munnen. Sedan är det dags för presentöppning och dottern skrattar och säger wow och min sambo kommer upp till mig som skräckslaget springer runt på övervåningen och bankar mig i huvudet och undrar hur jag ska våga möta henne. Han kramar och tröstar och jag tar mig ned för trappan. Mor går just förbi och tittar upp men inte på mitt ansikte utan trycker fram ett stelt (elakt) hej och ser föraktfull ut. (Hon är tillbaka, mamman från barndomen som jag trodde var borta, iaf blivit mer human. Med åren. Eller så.)

Hon gör som hon alltid gjort. Förmedlar så mycket känslor genom att ge mig den blicken. Den säger, jag föraktar dig. Du är inte värd att ses på. (När jag var liten brukade hon titta på mig med blicken och sedan ruska på sig, som sådär vid frossa, för att visa att usch. Hon blir äcklad av att titta på mig.)

Och jag visste aldrig vad jag gjort för fel. Så då kom jag till slutsatsen att hela jag måste vara fel.

Ja, för att göra en lång historia lite kortare. Mor stannade i tjugo minuter ca. Det var tydligt att hon ville visa sitt missnöje över mitt beslut. Det är sin man hon är lojal mot. Hon drack en liten kopp kaffe. Vägrade att smaka tårta. Vägrade att äta en kaka. (Återigen tar hon på sig offerkappan.)

Valet känns gjort. Antagligen har jag alltid vetat att detta skulle komma. Hon väljer sin man och att bevara familjehemligheterna istället för att sträcka fram en hand till mig.