fredag 19 oktober 2007

Djupt nere i graven...

Jag har hanterat min svartsjuka jättebra denna gg min sambo varit/är i Norge. Big ups för mig! MEN, alldeles nyss ringde han från krogen. Jag visste att han skulle gå ut, fine. Jag hanterade det fint, bekräftade mig själv och sa bara ; åh så roligt för dig. Och menade det. Ja, inte till hundra procent, lite rädsla fanns också.

Det intressanta med samtalet jag nyss fick, är att jag kom fram till någon typ av insikt. Vi hade kommit överens om att han skulle ringa strax före tolv (jag brukar somna vid den tiden). Nu ringde han dock lite tidigare. Jag och kidsen satt och tittade på idol och vräkte i oss chips och läget var lugnt. Moí likamed calm. Tills jag hörde att han var onykter. Och mer av den varan skulle han bli, därför han ringde nu eftersom han vet att jag oftast tycker att det är obehagligt och sticker ut taggarna när han druckit.

Saken är den att jag aldrig riktigt, riktigt förstått varför. Varför det bubblar i mig. Varför allt detta kaos där inom? Jo, självklart. Mina föräldrar är alkoholister. Men det är något mer. Denna gång ansträngde jag mig för att hålla "bubblet" under kontroll, men slängde ändå på luren lite väl snabbt och var lite väl syrlig.

Jag gick runt runt i lägenheten och funderade bland chipssmulorna. Vad händer? vad gör min lilla så upprörd? Är hon trots allt rädd för att bli lämnad "bara" för att han är ute på krogen? Och till slut kom det, inte superkomplicerat, ingen svår matematisk formel, men ändå, så självklart. Och i magen.

Rädslan jag upplevde som liten, i samband med alkohol, går inte med ord att beskriva. Något hände alltid när alkohol var en utav kvällarnas ingridienser. Antingen blev det högljudda bråk som oftast slutade i slagsmål, eller så öppnades min dörr mitt i natten av ett "spöke" och någon kröp ned i min säng. Smeka smeka imorgon är allt glömt. Det var en dröm och spöken gillar min kropp.

Ska fortsätta att tänka och även koka en kopp the. Sedan natta barnen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

du är så bra som vågar möta rädslan, som vågar se vad den handlar om. tror det är där läkningen finns. men tror att det samtidigt är många som inte alls orkar det. smärtan i att se hur de gjorde en illa. varför man är rädd.

skickar stora varma kramar till dig

Nanna sa...

Oj, känner så igen mig. Mina föräldrar och speciellt då pappa drack jättemycket när jag var liten, det var alltid fest och ståhej och kaos. Övergreppen skedde för det mesta just då han var i fyllan. Är totalallergisk för sprit och vägrar tala/titta på A när han varit ute på krogen, men det har blivit bättre hela tiden nu när jag vet vad det beror på. Förut kunde jag bli vansinnig och hysterisk, skrika lungorna tomma, ringa till kristelefoner och banka huvudet i väggen, numera brukar jag somna ganska bra och svänga på steken och låta bli att säga ngt när han kommer hem, vill ju inte skuldbelägga honom för att han gillar att gå ut nu som då... Ibland går det bättre, ibland sämre...

SCUMGIRL sa...

jag känner igen mig en hel del också. min pappa blir ofta för full och det var också när han var full som han har gjort och sagt obehagliga saker. är hela tiden rädd för att fulla personer, speciellt de som står mig nära, ska förlora kontrollen eller bara liksom inte märka av mig och hur jag känner mig. helt inkapslas i sin egen lullighet. det är min sorts rädsla i alla fall.

värme!