Ledsen.

Det känns mest som om jag bara tar upp tråkigheter här. Mörker och smärta. Men ja, självklart består mitt liv av glädje och tillfredsställande ting också, vilket jag i och för sig, säkert, inte behöver förklara för någon. Detta har dock blivit min ventil, tror till och med att jag behöver använda den mer frekvent, på ett annat sätt, än vad jag gjort hittills.

Tänkte börja nu.

Jag somnade, och vaknade, väldigt ledsen. Idag ska jag till min psykolog vilket självklart känns. Även om jag inte tycker att vi kommer någon vart alla gånger så är det ju ett faktum att idag, idag finns hon där. Hon kommer att sitta på sin stol mittemot mig för att lyssna och ta emot det jag vill säga. Och jag, måste yttra orden, de jag just nu försöker att inte yttra för mig själv. Det känns på något sätt som att idag, stiger jag in en verklighet jag inte vet om jag klarar av. Den förtryckande och förträngande känner jag v ä l till i alla fall.
Jag kommer antagligen att sitta där och känna mig som... som... En egoistisk och ful och dum liten flicka. Som bara hittar på. Nu har hon fått för sig att hon varit med om övergrepp också, har ni hört på maken! Det är ju skrattretande! Nu har hon läst någonting någonstans och gör detta i ett sätt att få uppmärksamhet. Ja en sak är säker, hon är inte frisk.

En annan sak som gör mig ledsen för närvarande är min relation till min Kärlek. Vi är inne i en uppförsbacke. Ja, så skulle man väl kunna uttrycka det. Vi har småtjafs om allt och inget. Jag är väl medveten om att vi har mycket att stå i båda två. Känns som om vi båda två kliver runt vår egen ojästa känslodeg. Iklädda stövlar upp till våra knän. Eller lår för den delen.

Men ändå, jag är i ett väldigt stort behov av stöd och b e k r ä f t e l s e nu. Jag är liten och rädd och vill. inte. tänka. på. pappa. Ge mig kärlek älskling, så mycket att du storknar och torkar ut. Ge mig scenarior som överskuggar och kastar nytt ljus på barndomens övergrepp. Älska mig älska mig krama mig krama mig, även när jag vänder ryggen till och låtsas sova.

Jag vill inte framställa honom som en okänslig prick, han Är underbar. Men som sagt, han är sitt eget att brottas med, och ja, jag vet att det är det som, fokuset på det som, gör att jag inte vill be om... den där stora mängden, stöd, bekräftelse. Å så jag älskar honom, å så liten jag känner mig.

Jag hör honom leka med min dotter på andra sidan väggen. De är så fina.

Inatt drömde jag (drömmen utspelade sig i svart-vitt), att jag sprang och jagade honom runt en massa höghus, (Förorts miljonprojekt typen), men han stannade aldrig. Och jag gav mig inte till känna. Han visste nog inte hur desperat jag ville att han skulle vända sig om och se mig... Fast något i mig undrade ändå, där i jakten, ser han mig, men orkar bara inte vända sig om? Tårarna rann längs mina kinder då jag sprang efter, med allt starkare "vetskap" om att han hade så mycket eget att tänka på att han inte orkade med mig. Han är säkert på väg någonstans. Inte jag. Jag vet inte alls var jag är på väg, om än någonstans.
Jag känner mig liten och maktlös och till slut ser han mig, där han stannat för att ringa på en dörr. (Han har säkert en kompis där tänker jag avundsjukti drömmen.)
Och ja, han suckar, tittar rakt igenom mig och liksom undrar, varför jag hänger efter honom.

Kan påpeka att ett scenario av detta slag (eller i närheten), skulle aldrig utspela sig i verkligheten. Det är mina rädslor, min lilla, som är högst levande, idag. Jag vill bara gråta.