Svårt...

Jag är s å förbannat trött på mitt analyserande och grubblande. Trött på att aldrig bli "klar" gällande mina minnen. Trött på mina försvar som gör så mycket oåtkomligt. Trött på att jag och min psykolog inte tar oss någonstans. Trött på att ej veta hur jag skall ta hand om mitt "material" på ett konstruktivt och bra sätt. Jag behöver få vägledning, vägledning och en dos verklighetsförankring. Trött på att allt upplevs som diffust just nu. Mer av det praktiska.

Jag känner mig som att jag går runt med PMS av det kraftigare slaget dygnet runt. Helt känslostyrd igen (all problematik har visst blommat ut)... Min relation till min vackra tar helt klart skada. När vi träffades var jag den självsäkra och trygga tjejen som aldrig "rubbades". Min självkänsla var på topp.

Jag har dock alltid varit livrädd för relationer av detta intima slag. Mitt/mina inre barn drar en koppling till liv eller död. På grund av mina barndomserfarenheter. Så, nu dras allt till sin spets. Varje dag känns som en kamp. Jag älskar honom på ett sätt jag aldrig någonsin älskat. Han ger mig allt jag vill ha och behöver. Och ändå lite till. J a g f å r i n t e f ö r s t ö r a. Mitt inre barns självförakt får inte ta över. Jag/vi vet bättre. Måste kommunicera med henne/dem.

En natt. Denna helg. Ruckades mina försvar. Ordentligt. Fick så starka kroppsminnen. Bröt ihop och grät som ett barn. För första gången på länge. I min älsklings famn.

Ska läsa en bok nu.