I lördags hade min baby, mitt hjärta, spelning igen. Denna gång följde jag med och dansade mig svettig till rockabilly. Problem ; Allt var super och återigen super till en början. Eller snarare hela kvällen. TILLS, det att alkoholen genomsyrade mitt system. Försvaren rämnade, och allt jag inte nu (utan proffesionell hjälp dvs) klarar av att hålla vid medvetande i för stor utsträckning, letade sig fram. Eller snarare armbågade sig fram. Jag drack inte allt för många glas vin, men det var ändå allt som behövdes. Och lite därtill.
I bilen på vägen hem kom min gamle följeslagare panikångest fram och visade sitt fula tryne. "Hej, kommer du ihåg mig?". Jag minns resan som i ett töcken. Försökte med alla medel att hålla den i schack, och det "gick väl". TILLS, det att vi kom hem. Då kröp jag ihop i fosterställning på sängen och grät som ett litet barn. Jag var just då ett litet barn. Min lilla fina, hon var/är så frustrerad. Jag drog upp minnen och händelser jag i vuxet tillstånd inte har tillgång till. Upprepade för min Kärlek, Han, att jag kommer att dö om jag minns mer. Och han kramade, pratade, försökte att föra in lite rationellt tänkande i mitt system. Det slutade med att jag somnade utmattad av gråtattacken.
Men allt är inte sorg, skuld och skam i mitt nuvarande liv. Denna dag började otroligt bra. Vi fick reda på att vi fått etagelägenheten vi så länge gått och drömt om. En stor härlig fyra med öppen spis i vardagsrummet, det på nedre plan. Åh, helt underbart. En tvåvåningslägenhet i ett underbart fint område. Nära till min dotters skola. Vi skuttade som små lyckliga barn halva dagen.
Under kvällen har dock små otrevliga saker (återigen) letat sig fram till mig. Och jag. Ja jag, har inte reagerat så som sig "bör". Blir ledsen nu när jag blickar tillbaka en timma och ser mitt sätt att reagera. Agera. Vi hade en liten dispyt, jag och kärleken, och jag observerar att när han till slut blir frustrerad, och tittar lite argt på mig, hoppar det arga, frustrerade, maktlösa, rädda, grodor ur min mun. Inget jag är stolt över alls, men berättar ändå. Jag ser mig själv sitta och le "elakt" mot honom, jag hånler nästan och frågar om han är arg, sedan frågar jag honom om han nu är intresserad av att utnyttja mig, göra fula saker med mig, nu när du är så arg menar jag. "Kom igen då, jag vet att du vill". Dumt utspel från min sida som inte får hända så många gånger mer känner jag. Han känner igen den delen av mig och ser mest sorgsen ut och säger, nä T, det kommer jag aldrig att göra. Jag kommer aldrig att utnyttja dig - vara intim med dig i dessa situationer.
Jag provar på att förföra honom lite lätt, (trots att jag inte är ett dugg sugen på sex), men finner mig snabbt och börjar gråta. Igen.
Jag ser självklart kopplingar och kan tydligt granska vad som händer, men det hjälper inte i den grad jag skulle önska. Kan inte anamma all teori jag pluggat, på mig själv.
Jag är liten och vill ha hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar