Människa vers. funktion

Såg nyss ett intressant samtal på UR där en författare (som skrivit mängder av böcker om bla sexualitet och relationer) forskat i människans behov att känna sig behövd. Han menar att vi idag inte gör det. Går man tillbaka till jordbrukssamhället och även ännu längre tillbaka så hade vi alla en given roll även om vi inte reflekterade över det och analyserade. Såklart inte bara positivt eftersom vi inte hade kommit så långt inom utvecklingen på andra plan, så hungersnöd och köldskador och vad det nu må vara målar han ju inte upp som något idealistiskt samhälle att leva i, och han menar inte att vi ska sträva åt det hållet, för det fungerar ju inte idag. Men vi var alla beroende av varandra och av våra relationer på ett annat sätt. Alla utförde sysslor som var nödvändiga för vår överlevnad. Jakt osv. Listan kan ju göras lång. I dagens samhälle tror han inte att vi får det behovet tillfredställt (och han anses att det forskats för lite kring just det behovet och han bedömer att det har väldigt högt värde för människan som varelse). Många som lyssnat på honom säger nu att, men i dag är vi väl i allra största grad beroende av varandra just pga det ständiga flöde av allt som finns på marknaden (till för att fylla alla våra behov), men det är just så det inte är. Vi är inte beroende av varandra som människor, utan som funktioner. Jag går till en frisör och ser till att få håret klippt när det börjar bli för långt, jag går till Ica och köper färdiglagad och paketerad mat när jag är hungrig och har bråttom (utan någon som helst vetskap om vem som paketerat eller hanterat maskinen som producerat maten), detta är väldigt intressant tycker jag, det blir en väldigt lång kedja av producenter som alla gör utgör funktioner som blir allt viktigare för oss enligt vår tids värderingar, och fokus på människan som individ, på vad den enskilda människan tillför med dess egna personliga egenskaper, färdigheter och kunnande blir allt mindre. Han menar också att när detta behov inte blir tillfredsställt för oss har vi en tendens att blicka inåt väldigt mycket istället för utåt (här förminskar han ändå inte den klassiska psykoanalysens värde på något sätt, utan även den kan ju leda till självinsikt som i sin tur skapar en känsla för vad den enskilda individens roll i samhället är), och vi blir väldigt upptagna med våra ansträngningar att få det behovet tillfredsställt. Vi vill synas mer, höras, vi söker bekräftelse hos våra medmänniskor. Just det påståendet skulle man ju kunna koppla till den nutida (syftar nu på den självvalda) exploateringen av människor som ständigt pågår i media bl a. Vi behöver underhållning väldigt ofta när vi inte akut får behovet lugnat, vi överöser våra ungar med underhållning när de inte har en funktion att fylla. Och allt detta gör mer eller mindre vårt samhälle till ett stort tivoli. Och i hans förhoppningar börjar vi alla att se omvärlden mer än vad vi gör idag, och då syftar han på utanför europas gränser.