Jobbig kväll och allergitablett

Igår hände något.

Jag satt och funderade (analyserade), lite kring min dissociation. Hur tufft det är, och hur påtaglig den blivit nu med allt som händer i min inre värld.
Efter ett tag märkte jag att jag blev upprörd. Upprörd över att inte känna att jag får den hjälp jag vill ha, behöver. Av psykiatrin. Gång på gång kommer jag över avhandlingar, studier, som behandlar ämnet. Och gång på gång läggs hypnosterapi upp som ett alternativ för personer som har denna typ av problematik, som ett sätt att komma åt dissocierade/otillgängliga minnen.

Jag har tagit upp detta med min nuvarande psykolog, men hon tror inte alls på metoden.

Nähe, men hon har ju otaliga gånger påpekat hur starka försvar jag har. Hon säger dock att "ditt minne är det inget fel på" (när jag blir frustrerad och uttrycker ilska och maktlöshet över att inte kunna minnas mer), "du har bara ett dissocierat minne".

Jaha. Dåså.

När vi en gång jobbade med ett specifikt minne och vi kom till en jobbig detalj, då stoppade jag. Allt blev svart. Såg inget mer. Då frågar hon vad som händer, när jag tystnar. Jag ser inget mer säger jag. Då frågar hon om jag vill försöka en gång till, att gå in i det jobbiga, se vad som händer där. Nej! svarar jag. Jag vill inte.

Den sistnämnda meningen fastnade min psykolog för. "Du sa inte att du inte kan, utan att du inte vill.

Jaha. Jag vill väl inte då. Jag kan tydligen, enligt henne. Men vill inte.

Fattar du/ni inte att jag är rädd! Varför ser ni inte? Jag är skräckslagen, vettskrämd!

Iallafall, tillbaka till gårdagen. Jag satt och funderade över detta och tog sedan upp det med min sambo. Jag pratade och kände hur upprördheten sakta övergick i maktlöshet och oro. Jag gick ut på balkongen för att andas vilket inte hjälpte. När jag kom in igen var jag sprängfylld. Tankar och känslor åt alla möjliga håll och kanter. Jag lade mig hur som ned på sängen och försökte meditera, ta mig själv och min/mina inre barn till en trygg plats.

Det fungerade inte. Meditationen gick över till dissociation av det kraftigare slaget. Min verklighetsförankring försvagades radikalt och jag låg mest och stirrade upp i taget med rinnande tårar och inburade känslor.

Detta höll såklart inte länge (här kastas man mellan känslotillstånd vill jag lova). Mitt illamående (hade ett sådant också) lättade och jag tog mig upp på fötter. Började då att provocera min sambo. Var lättirriterad och hittade saker att anmärka på. Inte en rolig T var jag då. Well, även detta gick över väldigt snabbt. Jag såg ju vad som hände och ja, som ett brev på posten kom gråten. Den där hulkande, där min lilla blir ytterst levande och vi kryper ihop i fosterställning och känner oss oförstående inför världen. Jag fick då också minnen av ett slag jag inte haft tidigare. Allt kändes så fruktansvärt verkligt.

Men som vanligt är det väl jag som hittar på, fantiserar ihop. Det är ju så jag gör. Jag är en unge som ljuger och manipulerar. En egoist är vad jag är.

Även denna gråt lägger sig och jag reser mig, vandrar runt i lägenheten och är, liten. Aldrig tidigare har jag känt så. Eller låtit henne (jag kan inte ha varit mer än sju år i detta tillstånd) tagit så stor plats. Vi låg i sängen och åt choklad och tyckte att det var hur häftigt som helst! På en måndag dessutom! Vi ritade även teckningar och spelade dataspel.
Och ja, även detta tillstånd gick över, eller rättare sagt, jag tog mig ur det. Nu är det för sent för små flickor att vara uppe. Bäddade ned henne i trygg säng.

Efter detta nådde allt sin kulmen, jag landade i mig själv och fick fruktansvärd ångest. Ångest av detta slag har jag inte haft på väldigt väldigt länge. Sådär att jag vill tugga av mig armen och slita av mig håret. Visste inte var jag skulle ta vägen med allt och kollade upp journr att ringa, men telefonväxlarna var stängda. (Dit jag kände mig trygg att ringa.) Hur som, jag klarade natten och sov lugnt. Till min hjälp hade jag en allergitablett som har den effekten på mig att jag somnar med ens.

Imorse ringde jag in till enheten där jag har min nuvarande psykolog. För att för första gången prova på att be om en akut tid nu när hon är bortrest.

Sekreteraren kunde dock inte förstå varför jag var i så akut behov just nu, när jag enligt min journal aldrig varit det tidigare. Hon tyckte att jag skulle vänta till att A, min psykolog kom tillbaka från sin semester.

Jaha. Dåså.