Min historia

Jag är 17 och vill fly. Bort från den pålitliga otryggheten. Målet inriktat på hufvudstaden. Där blir allt bra och jag kommer äntligen att finna lyckan. Lycka och tillfredsställelse.

Redan efter några veckor i min nya hemstad märker jag att saker inte blev så som jag tänkt, fantiserat om. Jag är ung och ensam mitt i pulserande stad, och dessutom inte ett dugg mån om mig själv. Jag umgås med fel människor (till största delen män), låter dem utnyttja mig, på fler än ett sätt, och som grädde på moset blir jag till slut hemlös. Som artonåring driver jag mest runt på gatorna och fruktar mörkret, för då natten faller in vet jag inte om jag hittar sovplats. Jag träffar en gift man och inleder en relation. Han behandlar mig på det sätt jag tror mig vara förtjänt av, och i min desperata jakt efter kärlek och bekräftelse låter jag honom göra vad han vill
med mig, mer eller mindre. Jag kommer snart att flyga till London för att hämta/langa droger åt hans bekanta. Den tredje gången åker jag fast. Blir efter tuff och jobbig rättegång frikänd dock.

När jag är 19 är jag tillbaka i staden där jag föddes. Rättegången tog på mina krafter och min säkerhet kan inte garanteras i hufvudstaden. Jag träffar en ny man och blir gravid. Min far slänger ut mig och jag flyttar in utan ägodelar hos den nya mannen och hans familj. Där är fruktansvärd misär och jag känner mig hemma. Jag kommer ifrån ett ”fint” medelklasshem, där folk beter sig så som ”bör” utåt, när grannarnas insyn är ett existerande faktum, men jag identifierade mig alltid med utanförskap. Bostadslösa, flyktingar, missbrukare osv.

Jag minns graviditeten som mörker. Min nya pojkvän och jag flyttar in i eget och snart är misshandeln igång. Psykisk terror, sparkar och slag. Våldtäkter blev snabbt en del av min vardag. Jag har under denna tid panikångest som tar över min kropp under nätterna. Jag har svårt att andas, hemska smärtor i bröstryggen, och kräks. Jämt. In och ut på akuten, ingen hittar fel.

1999 är jag 20 år och stolt mor till nyfödd vacker liten flicka. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon föddes frisk, stor och välmående. Det är ett mirakel i sig. Jag står ut med 5 månader till av terrorn (som snarare blev värre efter födseln), men tar mig sedan ur hans grepp. Allt på grund av kärlek till min lilla. Min mor slutar att umgås med mig och klandrar mig för händelsen. Jag hade nog provocerat honom.

Här följer sedan några år då jag försöker att finna min/vår plats i livet. Vi flyttar runt i staden, till annan stad, men min trygghet går inte att finna, var jag än hamnar. Dottern klarar sig bättre. Vi är dock väldigt ensamma.
Året har hunnit bli 2004 och jag bryter till slut ihop. Blir deprimerad (mer än tidigare), och är suicidal. Jag har här brutit cirkeln av skadande män, men ersatt det med eget fysiskt självskadebeteende. Min storasyster tvingar mig att söka akut hjälp, vilket jag gör. Och här, börjar vägen tillbaka.

Terapi startas igång och jag börjar att ta hand om den lilla inom. Minnen av utsatthet och maktlöshet sköljer över mig. Jag tar mig över många hala broar under vilka avgrundsdjupet skrämmer. Jag minns först och främst föräldrarnas alkoholism, psykiska terror och far som misshandlar mor. Sedan kom de andra minnena, de där diffusa, som inte är som de andra, men som smärtar mer än något jag tidigare erfarit. Mer än mäns misshandel, mer än sömnlösa nätter i tunnelbanan. Minnen av sexuella övergrepp.

Men jag har kravlat mig upp ur leran. Jag har vänt upp och ned på tidigare livssituation, funnit min styrka, mitt värde och min självrespekt. Och även en livskamrat som står vid min sida i denna ytterst svåra process.

Jag är på rätt väg, det måste jag vara.