tisdag 3 juli 2007

Farmor

(Trångt i vår bokhylla nu, in need of a bigger place.)


(Min farmors tavla står tryggt i vår bokhylla tills det att jag finner plats på annat ställe för den...)


Idag känner jag mig trygg. Det upproriska, som smärtar och rivs, vilar i ett lugn.
Jag är närvarande. Står med fötterna på jorden och vågar. Vågar stå kvar. Vågar känna.

Jag, syster, mor och far, åkte till min avlidna farmors hus idag. För att städa ur och plocka med oss fysiska minnen. Här gäller det att hålla känslorna i schack tänkte jag före vi reste. Snälla, inga flashbacks med tillhörande reaktioner. Inte i närheten av mina föräldrar. Inte idag.

Det jag kände när jag klev in i huset var dock en stor klump i bröstet. Men en varm sådan. Sorg. Men ändå glädje. Kände min farmors närvaro. Jag vilade i hennes famn. Hon fanns där uppe bland molnen och talade till mig, sjung för mig, spelade munspel. Intalade mig med lugn röst, sådär som bara hon kan, att allt blir bra. Min flicka. Ingen ska få göra dig illa mer.

Farmor är den enda som såg den lilla sorgsna flickan. Flickan som vid minsta törn, revade upp sitt inre och blödde. Hon bekräftade mig, berättade sagor, sagor om land långt där borta, dit jag fick höra av far och mor att jag aldrig skulle ta mig. Men farmor tände ett ljus, en gnista, hon fick mig att hoppas. Hon öppnade en inre värld, ett rum ditt bara jag hade tillträde. Där man alltid landade mjukt och solade ljust. Den världen, det hoppet, växte sig större med åren, och har varit det som räddat mig många gånger.

(Den andra sidan av den goda kakan kallas dock dissociation...)

Jag plockade iallafall med mig farmors konst, några tavlor, penslar och oljefärger. Jag tog med mig några fotografier på leende blond tjej, då, före, allt, då världen fortfarande gav näring. Hon är vacker. Min lilla. Farmor älskade henne och hon älskade farmor. Älska... det smakar fint.

Nu är jag hemma igen... Med Honom, och jag känner tilltro. Gud så jag Älskar mannen som sitter med gitarr bredvid mig. Jag känner mig trygg med farmors saker i vår lägenhet. Hon är min skyddsängel. Hoppas jag. Jag väljer att tro det. Hon ska se till att jag tar mig igenom denna process med minnen, med livet i behåll. Och förståndet. Jag hoppas. Och älskar.

Inga kommentarer: