onsdag 25 juli 2007

Hos psykologen.

Idag hos Psykologen. Gick det... Ja, som förväntat. Kände mig i ärlighetens namn lite bitter när jag gick därifrån. Bitter och trött på att det känns som om vi hamnat i något av en återvändsgränd. Jag drar mig egentligen för att säga att hon är en inkompetent psykolog and so on. Hon har trots allt varit extremt bra under en långt utsträckt tid. Som hon uttryckte det idag ; tidigare har vi tagit hand om, och jobbat på dina symptom, men nu när ursprunget till dem har bubblat upp till ytan, ja då dras allt till sin spets och det blir, lite svårare. Eller något i den stilen. Hon och jag kan inte arbeta vidare, jag känner det så starkt efter dagens möte. Hon har heller aldrig tidigare jobbat med personer som varit utsatta för sexuella övergrepp. Känns allt oftare som att det är jag som får komma med förslag gällande hur vi skall arbeta osv. Hon säger indirekt att hon inte vet vad hon skall ha för förhållningssätt.

Det känns inte tryggt.

Vi började prata lite om det praktiska. Eller snarare jag. Jag berättade om min akuta ekonomiska situation. Min soc.sekreterare vill inte betala ut mer pengar utan vill att jag skall söka CSN nu. Kan i all korthet berätta att jag pluggade förra terminen med hjälp av soc.bidrag. Det var en del av min rehabiliteringsprocess plus att jag bara har en termin kvar att ta ut från den centrala studiestödsnämnden. Och det var i slutet av förra terminen som mina minnen kom upp till ytan, på riktigt. Jag fick allt svårare att fokusera på studerandet, min prestationsångest blev så stark att jag knappt nöjde mig med högsta betyg. Och lärarna förstod inget. Min psykolog betonade dock vikten av att jag pluggade på som vanligt, vid sidan om processen, men att jag skulle sänka kraven på mig själv. Ja men, hur då? ville jag bara skrika, men sa ingenting. Det blir allt svårare för mig att hantera reaktioner och sympton (konsekvenser), med hjälp av de färdigheter jag tidigare lärt mig i terapin. Nu när jag är i ursprunget.

Idag hade hon inte överdrivet mycket att säga om mitt kontrollerade kaos. Jag skulle träna på min mindfulness igen. Tills vi ses igen. Om två veckor. Då skulle jag också ha konverserat mer med min lilla. Om att hon inte behöver ta så stor plats. Jag måste vara vuxen också. Jaha. Jag spricker snart av allt min lilla vill berätta men som jag inte kan hantera, och det är allt du har att säga. Hon tycker inte att jag ska vara sjukskriven, utan tycker fortfarande att jag skall försöka att plugga på iallafall deltid. Jaha. Jag som knappt kan fokusera och hänga med i handlingen på Bolibompa. Hon tror att jag inte har rum för det på grund av en kamp mellan mig och den lilla. Ja, mina jag. Vi skall sluta att kämpa emot varandra, eller jag skall snarare sluta att kämpa emot infon som den lilla har att ge. Sluta att vara så rädd. Jaha. Men hjälp mig då? hur gör
jag?


Självklart är det bäst om du låter minnena komma här i terapirummet sa hon, på den trygga platsen. Jaa?
Jag skall försöka att hjälpa dig nästa gång vi ses. Jag upprepar, det känns inte tryggt. Känns inte riktigt som att hon vet vad hon gör, eller som att hon vet vad jag behöver, vad processen/behandlingen kräver. Så jag får fortsätta att forska vidare, själv. Försöka hitta behandlingsalternativ.

Hade tänkt skriva mer av det som kom fram, men är för trött. Så förbaskat trött.

6 kommentarer:

Anonym sa...

du... fina... jag vill bara säga ett par saker (oops du kommer aldrig slippa ifrån mig nu när jag har länk till dig).

* om hon inte känns trygg nog OCH inte har nån erfarenhet så finns det ingen anledning att du ska pressa dig till att våga gå in i minnen ihop med henne. jag tror att det finns en viss risk att allt känns ganska katastrofalt om man lägger sin lillas utsatthet i händerna på nån som inte har koll på hur man ska göra och alldeles säkert vill väl, men kan råka trasa sönder en av ren erfarenhet.

(jag har en terapeut som inte heller har/hade nån erfarenhet av sånt jobbande med minnen innan, men jag litar mycket på henne och vi letar oss fram tillsammans och det funkar bra och vi hittar en egen form som kan vara trygg för oss båda (tror jag) så det behöver inte vara hopplöst. men du har rätt att ge dig tryggheten i en erfaren person om det känns som om det vacklar)

* jag tycker att det är idioti att det allra viktigaste i detta läget skulle vara att fortsätta plugga. min erfarenhet av mig själv är att om jag pressar mig till att försöka göra saker som är mycket större än jag orkar så blir ALLA symptom värre och jag kraschar mer och till slut blir jag helt oförmögen till allt. jag vet att man funkar olika, men det låter inte som om du tycker att det finns nån rimlighet att klara skolan nu. och jag kan inte se vad det finns för mening med att pressa dig till ett mående som kanske gör allt ännu mer ohanterbart

* jag vet att de där småbitarna av oss funkar olika, men min lilla korp funkar på det sättet att ju mindre plats jag ger henne desto sämre mår hon och desto mer plats tar hon i form av ångest och omöjlighet. om jag däremot vågar/ klarar att ge henne platsen att finnas, att låta henne berätta för mig eller kanske till och med för andra vad hon tänker och känner, och bli lyssnad på i det, och om hon får lov att känna att det finns människor som vill henne väl, till och med när hon är mitt i det hemskaste, då blir hon nöjd och lugn och efter ett litet tag tar hon rätt rejält mycket mindre plats och jag kan vara stor till största delen igen. men det är svårt att orka själv alltid, och om man inte har en trygg människa som hjälper en att ta hand om den lilla så blir det ju stort. men jag tror inte på att tvinga henne att ta mindre plats, att tvinga sig att vara mer vuxen...

nu blev det massa massa ord, men jag reagerade så på det du skrev... önskar att du fick ha det lugnt och tryggt och fick den hjälp du behövde

värme, kramar om du vill

Luftrum sa...

Jag (och min lilla) blir helt varm i bröstet av din fina kommentar. Jag har inga ord, men ett skönt lugn infinner sig nu.

Tack för att du bryr dig. Vilka fina korpar jag funnit.

Värme och massa (frivilliga) kramar!

Anonym sa...

puh... jag har gått runt hela dan och varit orolig att jag skrev för mycket = är en jobbig människa...

försök lyssna på dig själv. det är nog enda sättet det kan bli bra..

värme

Luftrum sa...

Jobbig? Inte en chans fina du. Jag blir så otroligt glad, känslan av att vara mindre ensam är oslagbar. Och jo, försöker att intala mig själv det. Dvs att jag ska lyssna till mig själv i denna process, men man har ju som vana att förminska sig själv och sina behov. Hon är ju psykolog (och känns därmed auktoritär), så hon har nog rätt, vem är jag att ifrågasätta osv. Men, utan att svartmåla henne och hennes sätt tänker jag ändå söka efter annan väg, annan hjälp. Som motsvarar det jag tror vara mina behov.

Ljus och värme!

Anonym sa...

jag tror att det är en del av läkningen att försöka sluta förminska sig själv och sina behov. att försöka stå på sin egen sida och inte låta nån annan "veta bättre". jag tänker att när jag var liten så var de vuxna inte så snälla. det var de som bestämde ändå. de som har samma position som mina föräldrar nu när jag är rätt stor, är de som hamnar i auktoritetsställning till mig. ledare, terapeuten, läkarna, alla såna blir liksom "vuxna" (helt oavsett ålder). och det måste ju vara mitt jobb att se till att mina smådelar får vara hos vuxna som ser mig/dem, och som är snälla, och inte berättar för mig vad jag behöver och vad som är bra, utan låter min känsla för vad jag behöver och vad som är bra få stå i centrum. så som aldrig hände när jag var liten. och eftersom följden av att det inte blev så när jag var liten blev att de gjorde mig en massa illa, så är jag nog mer rädd än otraumatiserade för att auktoriteterna ska göra mig illa. för de ignorerar inte bara mig och mitt vuxna jag, utan de skulle även återupprepa saker från min barndom. övertyga mig om och om igen att mina föräldrar hade rätt. att alla vuxna hade rätt. att jag bara ska vara tyst och låta nån annan bestämma hur fel det än känns... tror det är viktigt att bryta det... vet inte vad som händer om du tänker det som att psykologen är den vuxna nu...?

värme och styrka

Luftrum sa...

Du har så rätt så rätt. Och ja, viktigt att låta smådelarna hamna hos någon som ser, bekräftar... Mitt nästa inlägg kommer att handla om just det också, har varit "i" just detta ämne de senaste dagarna. Den förlamande tröttheten har dock kommit igen och ja, när jag är för trött kan jag inte tänka klart alls, bara känna en massa. Inget blir konstruktivt.
Nä nu tappar jag tråden märker jag, tack korpdotter för att du skriver, och läser, det värmer.

Just gällande psykologen, ja, jag tror att jag helt enkelt för observera vad som händer med mig när jag är där, mina reaktioner osv. Och märker jag att jag blir liten och blint börjar att förlita mig på att det hon säger måste vara rätt, och att min maktlöshet kommer, så hoppas jag att jag klarar av att ta upp det med henne. Sist blev det ju aldrig heller av att tala om min önskan om att byta psykolog, då jag hade för mycket annat som ville bubbla ur mig, men det tänker jag ta tag i nästa gång. Mitt mantra att upprepa får bli ; jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag behöver. Jag vet vad jag är värd.

(Fast jag vet verkligen ingenting just nu.)