torsdag 26 juli 2007

Rockfarfar och känslor


Det här känns bra. Min karl har bakat massa bröd.



Det här känns bra. (Vår nya tvåvåningslgh med inflyttn.date 071001)

Jag är verkligen helt slut ikväll. Sådär som man kan bli efter för mycket känslor, starka känslor. Man stänger nästan av systemet. Orkar inte. Kan inte. Känna. Ta in. Mera.

Dagen skulle väl inte beskrivas som överdrivet händelserik. Inte om man tittar till de yttre faktorerna. Min sambo, jag och min dotter tog bilen ut till "landet" för att hälsa på sambons far och sambons farfar. Och ja, allt gick väl som så "bör" till en början. Vi fikade hos hans far, lekte lite med de nykläckta (det lät inte helt bra men låter det stå kvar), kattungarna. Fint, mysigt, so far so good.

Det är när vi kliver in hos hans (and may I say, superhäftiga farfar!) som min värld börjar att snurra litet. Det är exakt (nästan iallafall), som att kliva in i min litenvärld. Farfarn är så otroligt lik min egen, både till sätt och utseende, och jag märker att min lilla vaknar till liv och liksom puttar på mig, "men hej, det här känner jag igen! vi sitter i farmor och farfars kök och allt är... rätt lugnt! ingen kan liksom, komma åt mig, just nu iallafall.") Allt känns, välbekant. Som att återuppleva jag-liten-farmor-farfar-köket väldigt, ingående. Kan nämna att jag som liten spenderade extremt mycket tid hemma hos mina farföräldrar, som bodde ett stenkast från vår sommarstuga. Jag spenderade mycket ensamtid med min pappa där, i stugan. Om somrarna. Då mamma alltid jobbade.

Efter ett tag börjar tankarna att fara runt litet för mycket, och känslorna blir mer och mer intensiva. Jag tror att något händer med min lilla och hon förstår inte riktigt vad. Jag försöker iallafall att inte låta det märkas alltför mycket och tittar glatt när den 94-årige farfarn visar mig sitt dragspel, sin elgitarr och sina foton. Jag är dock inte överdrivet pratglad och börjar liksom att banna mig själv lite tyst. Varför kan jag aldrig vara som "folk"?

När vi slutligen hoppar in i bilen och är på väg står känslorna mig upp i halsen och jag är fysiskt illamående. Det går dock över när vi kört i några minuter. Då låter jag tårarna komma istället. Jag talar med den lilla inom och säger att det är helt i sin ordning att göra så, att släppa på trycket. Det är hon inte van vid. Inte alls. Sedan pratar vi litet mer, och hon berättar för mig att hon aldrig är eller var trygg. Hon har alltid trott sig vara trygg i farmor och farfars kök. Men så känns det inte längre. Jag är inte trygg någonstans säger hon. Överallt lurar faran. Hon berättar hur jobbigt det känns att sitta och vänta på pappa i köket, när han har åkt ivåg någonstans. Klockan tickar och snart kommer han och hämtar mig. Upp till stugan. Det ger henne ångest, hon har ingen kontroll alls då, och tiden blir hennes fiende. Det är nästan så hon önskar att han kom och hämtade henne så snabbt som möjligt, för att liksom, få det överstökat. För annars kanske hon börjar hoppas, att han inte kommer överhuvudtaget. Men så får man inte tänka, pappa är snäll och jag älskar honom och han älskar mig. Vi älskar varandra på ett konstigt sätt som ingen annan förstår.

Efter ett tag dyker det upp en till liten jag och visar sig. (Det finns en tjej som fogar sig, jämt och ständigt, som aldrig säger emot, hon bara t a r emot. Sedan finns det en liten arg rebellisk tjej som är hatisk och säger att hon minsann kan skydda sig, gör illa mig du, mig berör det inte ska du tro!) Det var den sistnämnda som dök upp nu iallafall. Hon kallade den andra för mes för att hon satt där och grät.

Efter detta följer lite mer prat (with inside), och jag kramar dem båda.

Vid hemkomst är jag så slut att jag bara slänger mig ned på sängen, och somnar på stört dessutom. Måste bara tillägga att detta är rätt intressant, men samtidigt så fruktansvärt skrämmande, för jag har ännu inga tillgänliga visuella minnen av pappa och mig i sommarstugan, det är dock något som a l l t i d återkommer och knackar på dörren till mitt medvetna, men jag vågar aldrig öppna. Jag vet med all säkerhet att något hänt där, jag har bara inte vågat följa med minnet så långt.

Nä, dags för sängen. Imorgon ska jag upp i gryningen och åka till Gävle med la familia. Ja, min nuvarande då.

Ljus och värme till alla!

3 kommentarer:

Anonym sa...

du är så bra som klarar av att ta hand om dina små.som vågar prata, vågar ge plats.

önskar att du slapp vara så rädd när du var liten. önskar att du hade fått vara trygg.

värme, kramar om du vill

Nanna sa...

Oj vad jag känner igen mig... Ville bara säga att jag är här och läser och att det många gånger räcker med att man vet och att vetandet sällan sker med huvudet. Skickar dig värme och tröst... Fint att se att du har en karl som bakar bröd!

Luftrum sa...

Tack så mycket för era fina kommentarer, korpdotter och nanna. Med risk för att låta pubertal eller dylikt ; Jag känner mig oftast ensammast i världen och att få dela den med någon/några betyder mycket för mig. Mycket mycket.