*Varning. Känslor och änglar

Allt är så knäppt. Knäppt och förvirrande och diffust och kristallklart och logiskt på samma gång.

Jag går igenom något av det jobbigaste under min minnesresa so far. För er som läst och följt min resa runt och fram och tillbaka i kärlekslandet vet att jag gått igenom mängder av stadier. Men jag har aldrig, aldrig känt mig så rädd och utelämnad och sårbar som jag gör just nu.

Jag har tre små inre barn, tre små fina delpersonligheter som skapats i överlevnadssyften. Jag har en hoppfull liten tjej ; hon vill tro att världen och föräldrarna är goda. Hon internaliserar allt ont som händer och väljer att istället tro att det är hennes fel. Alla är snälla men hon är dum dum dum. Men hon vill liksom aldrig ge upp hoppet om att hon en dag ska bli räddad. Trots att hon är så dum och hemsk så måste det väl ändå finnas någon barmhärtig samarit där ute? Som kanske kanske kanske kan älska henne? åtminstone lite?

Jag har en kämpe. Hon slåss och för den lilla hoppfullas kamp. Hon finns för att skydda den lilla sårbara. Så fort lilla hoppfulla blir rädd eller ångestfylld kan kämpen hoppa in och slåss. Hon spottar och svär åt allt och alla. Sårar före du får en chans att komma åt. Och såra.

Jag har också en liten som jag i något ögonblick hos psykologen kallat porrisen. Henne orkar jag inte skriva så mycket om just nu, vi har precis börjat att lära känna varandra och det är hon som bär på de flesta minnen. Av sexuell art. Det är hon som hoppade in och utförde det som behövdes.

Jag har under senare tid jobbat intensivt på att föra samman dessa tre små barn. (Måste komma till bukt med min dissociation, det har legat högt upp på min agenda.) Och gissa, det har gått "bra". Min kämpe kämpar inte lika hårt. Hon spottar och svär inte åt sambon lika mycket nu utan förlitar sig på att vuxna jag kan hantera situationer av upprörande art. Men, jo det finns ett men. Såklart. Hela mitt liv har jag vigt åt flykt ifrån intimitet, och nu helt plötsligt, är jag mitt i den och jag vet inte hur jag ska hantera den så jag tänker och tänker, känner och känner. Analyserar, gråter, skriker och kastar kuddar.

Aldrig trott att jag på riktigt haft sådana svårigheter med närhet som jag uppenbarligen har. Liv eller död känslan är ständigt närvarande. Kärlek skadar, den du älskar skadar du, den som älskar dig skadar dig, kärlek är vad som ger liv åt allt, kärlek bringar liv. Kluven och illamående och hjälp. Ska klara detta ska klara detta. (Klarar inte detta, eller gör jag?)

Min psykolog (A) säger att jag lärt mig livsstrategier som gjort att jag hanterat att leva utan villkorslös kärlek. Hon säger att jag också lärt mig och vet hur jag kämpar för att försöka få den. Men att nu "äga" den och vara närvarande i den, det är något nytt. Saken är den, att jag inte vet om jag vågar acceptera risken (att kärleken försvinner) som alltid kommer på köpet. A säger att jag måste jobba med detta, risken får inte bli dominerande. Trots att den alltid kommer att finnas.

Jag har alltid, hela mitt liv, drömt om kärlek, att känna mig älskad, såsom M älskar mig. Och nu när jag har allt jag önskat, vad gör jag med den? vågar jag stanna i den och hoppas att den inte försvinner? Ja jag vet, det är det jag bör göra. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar den mannen. A säger också att jag bör uttrycka min sorg, sörja det jag aldrig haft, det jag missat men nu har.

Jag har ångest. Konstant. Försöker att bara stå ut, acceptera, vet att jag är inne i något viktigt. Snart ska jag ned till posten för att hämta ängelpängeln jag köpt av Korpdotter, det känns fint. Och tryggt.

Ska försöka att existera sida vid sida tillsammans med känslan av förgörelse och förstörelse även denna dag.

Inatt fick jag ett nytt minne. Min pappa och hans vän är fulla och har någon konstig lek med mig. Jag ska blunda och pussa dem båda på munnen och sedan gissa vem jag pussade först osv. Har inte gått in i minnet mer än så, det räcker med stormarna som redan existerar.