Förlåt mig förlåt mig älska mig älska mig

Jag hade en riktigt skön dag igår. För första gången på länge. Inget speciellt hände, låg mest i sängen och åt chokladpraliner och kollade på gamla serier i min bärbara dvd-spelare. (Obs. pralinerna is strictly symbolic).

Sist jag skrev, när hela mitt system kändes infekterat, blev det nog så som ni skrev i kommentarerna, kroppen "tvingade" mig att varva ned. För det är bara då, när jag är i dåligt fysiskt skick, som jag anser att jag har en legitim ursäkt att vila på riktigt. Knäppt, mitt förnuft säger ju mig att jag självklart måste vila och att det är min förbannade rättighet att vara trött, med tanke på allt jobb jag gör. (Men det jobbet blir ju liksom inte märk eller mätbart på samma sätt, förutom för mig. Men ja, kanske jag fortfarande värderar mig själv genom andras ögon. Eller rättare sagt vad jag inbillar mig är deras ögon.) Förväntar mig att bli föraktad för att jag ligger lite för länge i sängen, för att jag blir riktigt utmattad efter relativt enkla utföranden.

Ny tråd ; jag känner att jag börjar att växa. Börjar att växa mig större och mina ben har blivit längre, jag kan ta större steg, och mina föräldrars grepp ter sig allt mer avlägset. Jag har ingen kontakt alls med dem som det är nu, har talat en del med min dotter och hon mår hur fint som helst och verkar inte sakna dem. Jag har såklart mina ups and downs då jag mer eller mindre vill ringa dem och tjuta "förlåt mig förlåt mig älska mig älska mig", men det gör jag såklart inte.