Allt är så knasigt. Fast kanske ändå inte, ändå. Antar att allt är väldigt logiskt, bara det att allt blir en knasig sörja i mitt fysiska och emotionella jag. Min blockering som jag berättade om i mitt förra inlägg har satt sig i kroppen, på riktigt nu. Jag är så otroligt nära mina minnen, men min oförmåga att uttrycka ilska, sorg och så vidare innebär en del svårigheter. Jag har fått hög feber och är förkyld, jag har ont, fruktansvärt ont, (där nere), och jag har fått någon knäpp tandköttsinflammation. Varför jag tror att detta är psykosomatiska reaktioner? Well, inte första gången detta scenario utspelar sig. När smärtan inombords är för stark reagerar min kropp med diverse elaka symptom.
Imorgon ska jag till psykologen, skönt.
Kramar och värme
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag vet vad du pratar om. Jag får starka kroppsminnen. Det är hemskt, men verkligt.
Skickar mycket värme
Känner igen. Har starka kroppsminnen av mina övergrepp. Sänder mycket värme.
Tack fina kang. Och ja, det är frustrerande och verkligt. Känner mig som den minst produktiva människan på jorden när jag fastnar i sängen pga symptomen.
Värme och fint till dig
stackars fina du! det är så elakt. som om det inte räcker med att man mår asdåligt redan. kanske är det så att du behöver vila och nu är du så illa tvungen? min läkare brukade alltid säga att "kroppen ser till att man inte gör det som inte är bra för en". fast det förutsätter ju att man kan tyda kroppens signaler ...
skickar många varma läkande kramar till dig
Ja, antar att det är så. Som din läkare sa dvs. Min sambo säger allt för ofta att jag driver mig själv för hårt och har för höga krav, oftast säger han det då jag faktiskt tycker att jag gör alldeles för lite. Känner mig som en lat paralyserad jäkel, hur nu det går ihop. Dumma förkylning vill aldrig försvinna heller, trots vila. Missade tiden hos psykologen pga att jag knappt tog mig upp ur sängen. Knäppt dumt knäppt.
Tackar ödmjukast för de läkande kramarna! Hela jag blev varm. Ta hand om dig finis min!
Jag känner så igen mig i detta!!
Och jag hoppas du mår bättre och klarar släppa igenom det som behöver komma fram.
Om jag hade haft en sambo, hade han helt säkert sagt precis om din... Jag vill så mycket, gör så mycket mer än jag egentligen klarar av...
Men jag tror att det är rätt så typiskt för oss.
Var rädd om dig!
Varma kramar!
ps. Jag hoppas det är ok att jag länkar till dig på min nya blogg "Överlevarnas Fristad":http://blogg.aftonbladet.se/16609/
Hej Marina!
Kul att du hittat hit och tack för dina ord! Och ja, du får gärna länka!
Värme och kramar!
hej fina
jag känner igen mig med. det är svårt att låta sig vila. att ta det så lugnt som man behöver. man får träna på det :) träna på att bara ta det jättejättelugnt. hoppas att du snart får det lättare
skickar styrka och värme och kramar.
Tack fina korpis. Ja, antar att det är just det jag gör nu, trots att jag inte reflekterat sådär supermycket kring det. Vilandet. Bara ger kroppen tillstånd, sort of.
Kramar och värme vännen!
Skicka en kommentar