Allt är knas. Kaos. Tras.

Allt är knäppt och för händelserikt just nu. Jag känner mig oförmögen att smälta och ta hand om.

Igår kom sambon hem. Mängder av känslor inför det. Kämpen var framme och ångesten likså. (Berättar mer om det vid annat tillfälle.) Iallafall så slutade kvällen med ett besök på akuten. Dottern fick någon allergisk chock på maten vi åt under vårt resturangbesök. Helt out of the blue börjar hon att kräkas och hela ansiktet svullnar upp. Jättehemskt och jag var så panikslagen att jag trodde att jag höll på att dö. Faktiskt. Väl konstaterat att kroppen tagit hand om processen själv och att allt lugnat ned sig så fick vi fara hem. Kaosen i min mage var total. Under natten fick hon andra hemska kroppsliga symptom på det där jag skrivit om en gång tidigare. (Att även hon varit utsatt för övergrepp.) Paniken i min kropp var då så stark att jag har svårt att tro att jag inte bara upplöstes, poff. Rakt ut i tomma intet. Borta, finns inte mer. Jag är dock väldigt stolt över hur bra och vuxet (trots mina skrikande smådelar)jag lyckades ta hand om, få henne att andas rätt och så vidare.

Idag ska jag ringa BUP igen, se till att hon får den hjälp hon förtjänar och behöver. Vid tidigare besök där tyckte de inte att hon var en "typisk" BUP-patient, hon mådde för bra. Jaha. Trots att polisen gjort utredningar gällande hennes far, gällande just då, sexuella övergrepp som hon själv kunde berätta om. Trots att hon bara var tre. MEN, hon berättade tydligen inte tillräckligt och bevisen vägde inte lika tugnt som de tydligen borde, så åtalet lades ned. Ja, en lång historia alltsammans, och jag har försökt att ta hand om detta själv, hennes symptom, som kommer väldigt sällan, men när de väl kommer är de hemska.

Var nyss hos min psykolog också, vi pratade om min dotter och om mina små delpersonligheter, om lite trauma och dissociationsforkning, och om hur vi ska arbeta i fortsättningen.

Just nu är sambon och storhandlar och jag är hemma själv med dottern. Sitter vid vårt matsalsbord vid min nya bärbara dator. Fick en sådan i för tidig alla hjärtans-dag present av min sambo. Glad över denna, men just nu är hela mitt reaktionssystem på tok för tillknycklat för att jag ens ska kunna ta in och förstå att jag har en.

Mina axlar är spända och värker