Förlåt mig förlåt mig älska mig älska mig

Jag hade en riktigt skön dag igår. För första gången på länge. Inget speciellt hände, låg mest i sängen och åt chokladpraliner och kollade på gamla serier i min bärbara dvd-spelare. (Obs. pralinerna is strictly symbolic).

Sist jag skrev, när hela mitt system kändes infekterat, blev det nog så som ni skrev i kommentarerna, kroppen "tvingade" mig att varva ned. För det är bara då, när jag är i dåligt fysiskt skick, som jag anser att jag har en legitim ursäkt att vila på riktigt. Knäppt, mitt förnuft säger ju mig att jag självklart måste vila och att det är min förbannade rättighet att vara trött, med tanke på allt jobb jag gör. (Men det jobbet blir ju liksom inte märk eller mätbart på samma sätt, förutom för mig. Men ja, kanske jag fortfarande värderar mig själv genom andras ögon. Eller rättare sagt vad jag inbillar mig är deras ögon.) Förväntar mig att bli föraktad för att jag ligger lite för länge i sängen, för att jag blir riktigt utmattad efter relativt enkla utföranden.

Ny tråd ; jag känner att jag börjar att växa. Börjar att växa mig större och mina ben har blivit längre, jag kan ta större steg, och mina föräldrars grepp ter sig allt mer avlägset. Jag har ingen kontakt alls med dem som det är nu, har talat en del med min dotter och hon mår hur fint som helst och verkar inte sakna dem. Jag har såklart mina ups and downs då jag mer eller mindre vill ringa dem och tjuta "förlåt mig förlåt mig älska mig älska mig", men det gör jag såklart inte.

Minnen och värk

Allt är så knasigt. Fast kanske ändå inte, ändå. Antar att allt är väldigt logiskt, bara det att allt blir en knasig sörja i mitt fysiska och emotionella jag. Min blockering som jag berättade om i mitt förra inlägg har satt sig i kroppen, på riktigt nu. Jag är så otroligt nära mina minnen, men min oförmåga att uttrycka ilska, sorg och så vidare innebär en del svårigheter. Jag har fått hög feber och är förkyld, jag har ont, fruktansvärt ont, (där nere), och jag har fått någon knäpp tandköttsinflammation. Varför jag tror att detta är psykosomatiska reaktioner? Well, inte första gången detta scenario utspelar sig. När smärtan inombords är för stark reagerar min kropp med diverse elaka symptom.

Imorgon ska jag till psykologen, skönt.

Kramar och värme

Knas.

Jag har fått någon konstig typ av blockering känns det som. Extremt mycket händer i min inre och yttre värld men jag kan inte sortera, hantera. Ännu mindre skriva om det. Varje gång jag sätter mig ned för att skriva om ett minne eller dylikt, blir jag extremt trött och slänger mig i soffan istället. Antar att det är ett försvar. Analyserar kring mitt nuvarande tillstånd lite för mycket.

Nuläge ; min sambo opererades igår och har nyss kommit hem. Han mår fruktansvärt och jag har mycket mixade känslor inför detta att ta hand om. (En man). Min kämpe är framme och tycker att allt är mycket jobbigt.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Saknar er Breaking Free och Korpdotter. Massa.

Dåligt med sömn.

Sov dåligt inatt, barndomens känslor så levande i magen. Mycket kom upp efter en incident med sambon igår. (Meningsskijaktigheter.) Jag känner mig extremt pressad.

Det var trots tröttheten rätt skönt att vakna imorse. M sover i annat rum och jag och dottern gick ensam ned till köket och tände massa ljus, gjorde lyxmackor och o´boy.

Han, M, sover fortfarande. Jag dricker kaffe och lyssnar på webbradio. Kl 11.03 lyssnar jag på P1 och Åsa Pehrsson.

Minnen, mest.

Inne i en rätt intensiv minnesprocess nu och har svårt att skriva. Svårt att formulera i ord vad som händer. Tänker på er alla och är snart tillbaka.

Värme och kramar till mina finisar

Inte så mycket, men allt.

Inhandlat mat och saker till lägenhet idag. Ikea och så vidare. M står och lagar middag nu. Dottern sorterar skivor i sina nya cd-fodral. Jag är avskärmad. Längtar mig ur det här. (Tillståndet.)