tisdag 26 juni 2007

Förstår. Förlåt.

Det blir visst längre och längre mellan gångerna jag skriver. Suttit mig ned för att skriva ett antal ggr, men jag låter alltid något komma emellan. Idag känner jag dock att jag behöver skriva av mig. Jag är förvirrad. Förvirrad men ändå på det klara. Svårt att förklara. Känslor och minnen av diffus tid i mitt liv lever aktivt i mitt system. Jag har under en månads tid lyckats (både på gott och ont) att distrahera mig ifrån att ta hand om det smärtsamma materialet. Idag kryper det dock... Det kryper inte på det farligt obehagliga sättet, utan det ger mig mer en... kliande känsla. I hela kroppen. Som om jag var full av kliande och svidande myggbett. Min alarmberedskap är igång och vid minsta sak som faller i golvet och låter högre en dun som faller till marken, flyger jag. Bokstavligen.

Min fina, Han. Åkte nyss för att vara borta i... bara två dagar max. En plötslig och stark seperationsångest kom över mig. Förnuftet säger dock att det kan bli nyttigt och skönt att bara få vara. Titta på m i n typ av film. Den d ä r franska, den där andra, och den som bara handlar om symbolik. Där inget sägs. Fast allt.

Å andra sidan är jag lite... rädd. Nu kan inget distrahera mig på samma sätt. Jag sitter ensam med flashbacks och kroppsminnen som... ja, tar mig iväg. Iväg till stället där jag inbillar mig att ingenting når mig. Kommer åt mig. Där ingenting smärtar. Fast allt.

Ibland låter jag barnet i mig ta för stor plats. Medveten om det. Vissa dagar ger jag fullt tillträde till en vuxen värld där hon inte vet. Något . Fast allt. När min fina, Han, skulle åka iväg nu lät jag mig inte bli pussad på . Jag svarade inte på den mjuka, ömma, kramen, värmen. Den han ville ge mig. Istället vände jag på huvudet, tryckte honom lite lätt ifrån mig. Han känner sig bortstött. Såklart. Men han förstår.

Förstår förstår förstår

Förlåt förlåt förlåt

Skillnaden mellan nu och då är dock att jag KAN. Jag kan reparera. GÖRA BRA. Sådär, sådär som jag fått lära mig själv i vuxen ålder. Allt är inte svart eller vitt. Jag bad honom om ursäkt via sms och han förstår. Säger att ibland tänker han sig inte för. Han kan till viss del känna igen reaktionen, hos sig själv.

Nu ska jag bli stor igen för stor kväll. Måste vara stor då min lilla är med mig. Dottern det vill säga.

Bye for now

Inga kommentarer: