Bara (V)ara

Å hej och hå, surfar runt lite.
Finner lite intressant. Ibland mycket intressant. Tänkte skriva lite senare, just nu mår jag inte superbra. Men det vänder, det vet jag. Ska se till att det gör det. Banne mig.

Lyssna lyssna, ordentligt.

Le Tigre - Well Well Well

(Orkar inte tänka. Tar en youtube-timeout-dag.) Gillar i varje fall denna video.

Människa vers. funktion

Såg nyss ett intressant samtal på UR där en författare (som skrivit mängder av böcker om bla sexualitet och relationer) forskat i människans behov att känna sig behövd. Han menar att vi idag inte gör det. Går man tillbaka till jordbrukssamhället och även ännu längre tillbaka så hade vi alla en given roll även om vi inte reflekterade över det och analyserade. Såklart inte bara positivt eftersom vi inte hade kommit så långt inom utvecklingen på andra plan, så hungersnöd och köldskador och vad det nu må vara målar han ju inte upp som något idealistiskt samhälle att leva i, och han menar inte att vi ska sträva åt det hållet, för det fungerar ju inte idag. Men vi var alla beroende av varandra och av våra relationer på ett annat sätt. Alla utförde sysslor som var nödvändiga för vår överlevnad. Jakt osv. Listan kan ju göras lång. I dagens samhälle tror han inte att vi får det behovet tillfredställt (och han anses att det forskats för lite kring just det behovet och han bedömer att det har väldigt högt värde för människan som varelse). Många som lyssnat på honom säger nu att, men i dag är vi väl i allra största grad beroende av varandra just pga det ständiga flöde av allt som finns på marknaden (till för att fylla alla våra behov), men det är just så det inte är. Vi är inte beroende av varandra som människor, utan som funktioner. Jag går till en frisör och ser till att få håret klippt när det börjar bli för långt, jag går till Ica och köper färdiglagad och paketerad mat när jag är hungrig och har bråttom (utan någon som helst vetskap om vem som paketerat eller hanterat maskinen som producerat maten), detta är väldigt intressant tycker jag, det blir en väldigt lång kedja av producenter som alla gör utgör funktioner som blir allt viktigare för oss enligt vår tids värderingar, och fokus på människan som individ, på vad den enskilda människan tillför med dess egna personliga egenskaper, färdigheter och kunnande blir allt mindre. Han menar också att när detta behov inte blir tillfredsställt för oss har vi en tendens att blicka inåt väldigt mycket istället för utåt (här förminskar han ändå inte den klassiska psykoanalysens värde på något sätt, utan även den kan ju leda till självinsikt som i sin tur skapar en känsla för vad den enskilda individens roll i samhället är), och vi blir väldigt upptagna med våra ansträngningar att få det behovet tillfredsställt. Vi vill synas mer, höras, vi söker bekräftelse hos våra medmänniskor. Just det påståendet skulle man ju kunna koppla till den nutida (syftar nu på den självvalda) exploateringen av människor som ständigt pågår i media bl a. Vi behöver underhållning väldigt ofta när vi inte akut får behovet lugnat, vi överöser våra ungar med underhållning när de inte har en funktion att fylla. Och allt detta gör mer eller mindre vårt samhälle till ett stort tivoli. Och i hans förhoppningar börjar vi alla att se omvärlden mer än vad vi gör idag, och då syftar han på utanför europas gränser.

Våld mot kvinnor och barn

(Notering) - Vi fick i skolan uppgift att skriva ned våra tankar kring misshandel av barn och kvinnor (i Sverige). Och nedanstående textrader är vad det resulterade i från min sida. Det är inte skrivet under strukturerade former, det är med andra ord knappast skrivet i uppsatsformat eller ens liknande.

"Våld mot kvinnor och barn finns och utövas inom alla kulturer och samhällsklasser i Sverige. Vi talar här mäns våld mot kvinnor, (och inte motsatsen) mycket på grund av den procentuella statistiken som visar att det är en överhängande majoritet män som utövar detta förödande våld.

Att den stora delen är män skulle jag vilja säga handlar om de patriarkala strukturer som styr vårt samhälle. Ja, än idag är detta uråldriga system en realitet i landet som skall vara ett utav världens mest jämställda.
Låt oss då titta lite närmare på detta, fram med förstoringsglaset. Om vi nu är så jämställda, och inte har så mycket kvar att förändra, (”det är mest otillfredsställda kvinnor som gnäller!”), varför är då detta våld så utbrett och omfattande? För vad är detta om inte relaterbart till människosyn? Uppfattningen om mäns och kvinnors olika värde. Det finns ett hierarkiskt system som upprätthåller en syn som borde vara förlegad och för länge sedan begravd med andra våldsutövare. För jag vill framhålla att de existerande patriarkala strukturerna är våld. Det påverkar mängder av människor på ett flertal olika sätt, (alla förödande!), och kostar vårt samhälle onödigt med pengar och resurser. Detta våld tar ifrån oss vårt samhälles ryggrad! Det är dags att agera!

Jag skulle vilja säga att detta ämne i allra största grad går att relatera till könsroller och vad som räknas som manligt respektive kvinnligt. Detta är ett inlärt beteende som präglar var individs sätt att se och tänka sedan barnsben.
Det finns en existerande uppfattning om att många män har svårt att tygla och kontrollera sin vrede bland annat. Här går hans sexualitet hand i hand. Vi har alla på ett eller annat sätt fått ta del av ”kunskapen” om hur den fungerar. Mycket mer agressiv än kvinnans. Män är eldiga, män har begär, och kvinnan är där för att tillfredsställa. ”Vill” har bytts ut till ”behöver”. Han ”behöver” tillfredsställelse. Ofta omedelbart. Jag tror att detta i ”vissa” fall blir en slags självuppfyllande profetia för ”vissa” män. Varför tar jag upp sexualitet?Låt mig bara säga ; sexualiserat våld. Tillfredsställer inte kvinnan mannen som präglas av denna grundläggande inställning (gällande makt, kontroll och begär), kan han börja ifrågasätta sin ”manlighet” och i den processen känna sig liten, maktlös, vilket då kan utlösa en ohanterlig känsla. Det ”löser” jag (mannen) genom att förminska kvinnan (med diverse olika handlingar, både psykiska och fysiska kränkningar). Jag (mannen), känner mig liten, då ska jag få dig (kvinnan) att känna dig (bli) ännu mindre. Då växer jag lite i alla fall och min ”manlighet” är räddad. Jag är medveten om att det låter som om jag drar åt remmen lite väl hårt och generaliserar, drar alla över en kam, hur man nu vill uttrycka det. Men anknyter vi detta till den dagsfärska och tvättäkta forskningen, statistiken och de dagliga larmrapporter vi tar del av, ja, då ger jag mig själv legitimitet att ha de åsikter jag har. De är inte grundlösa. Titta till siffrorna. Självfallet har jag vetskap om att inte världens (Sveriges) alla män präglas av detta sätt att tänka, inte har samma referensramar osv. Det finns otaliga mängder fina män. Men nu talar vi våldsutövare. Punkt.

Jag tror att det finns vissa gemensamma faktorer (samhälleligt perspektiv) och personlighetsdrag (psykologiskt perspektiv), som spelar in. Alla dessa behöver inte tas upp här, risken finns då att det blir en c-uppsats, vilket inte är min tanke. Utan jag lyfter fram delar av mina tankar och reflektioner utan en alltför lång tillhörande analys. Även om den finns inbakad i detta arbete.

Jag tror med stor säkerhet att det finns ett antal män (och kvinnor) som vid enstaka tillfälle, (då oftast på fyllan eller i raseri), har höjt handen och att dessa inte vill räknas in i ovan nämnda kategori män. (Inte för att det på något sätt är ok!) Men det jag talar om är det systematiska våldet, som pågår under lång period, där det alltid finns en tanke (och mängder av känslor bakom). Och när vi är inne på området känslor (och känslorubbningar), vet jag att det finns våldsutövare som lider av avgörande psykiska störningar, detta faktum skall är inte att förminska, men det finns en fara med att fokusera för mycket på enbart den gruppen. Vill inte att detta omfattande problem (misshandel), skall ändra struktur och form, och utvecklas till en debatt som äger rum bakom låsta dörrar. Ett fall enbart för psykiatrin.
Detta är ett i full skala existerande och reellt samhällsproblem som berör a l l a på ett eller annat sätt! Det sägs att det i varje skolklass finns minst e t t barn som växer upp i, låt oss säga, dysfunkionella familjemönster. Ett barn som tvingas bevittna hur pappa misshandlar mamma blir i de flesta fall traumatiserat och indirekt eller direkt självt misshandlat. Detta går väldigt ofta hand i hand, i ett stort antal familjer där modern utsätts för våld, utsätts också barnet för fysiskt och/eller psykiskt våld. Våldsutövaren som har svårt att tygla sin vrede/sexuella lust, utövar kränkningar gentemot barnet, det kan även här innebära direkt fysiskt våld, sexuella övergrepp, psykiska kränkningar osv. Barnet blir skamfyllt och detta är något som ”gynnar” utövaren som är extremt rädd att familjehemligheten ska komma ut. Barnet är fyllt av så mycket skuld och skamkänslor att tanken på att berätta oftast inte inträffar. Barnet internaliserar och detta blir dennes upplevelse av sig själv. Jag är inte som andra. Min familj är inte som andras. Familjehemligheten bevaras.

Detta farligt destruktiva samhällsproblem måste upp på bordet! Mer än vad som gjorts måste göras! Myndigheter, lärare, polisen, alla måste utbildas (vet att det inom poliskåren gjorts en del insatser närliggande i tiden) och träna upp sin förmåga och fingertoppskänsla för situationer som dessa. Vi måste uppmärksamma och inte mörklägga. Bort med ”låt var och en sköta sitt” mentaliteten, det kunde vara du, din syster, din mor, din dotter, ja budskapet är framme. Personer som utsatts/utsätts för detta våld kommer att lida av bestående men, och ju tidigare man griper in, desto bättre."